Art and Truth-Telling

Vad räknas som sanning? På vilka sätt kan konsten vidga språket för sanning och processerna för sanningssägande? Art and Truth-Telling [Sanningar genom konsten] uppmärksammar Sanningskommissionen för det samiska folket på den svenska sidan av Sábmie. Med vuöllie [jojk], duöjjie [samisk slöjd], teckning, installation, arkitektur och glaskonst lyfter utställningen konstens roll i formulerandet av personliga och kollektiva sanningar.  

Avant Joik (Matti Aikio, Katarina Barruk och Maja Solveig Kjelstrup Ratkje), Sissel M Bergh, Niklas Blindh, Monica L Edmondson, Mats Jonsson, Johanna Minde, Per Elof Nilsson Ricklund, Lisa Nyberg, Julia Rensberg, Birgitta Ricklund, Risfjells Sameslöjd (Doris Risfjell och Sven-Åke Risfjell) och Elme Ämting.

Utställningen Art and Truth-Telling är producerad av Bildmuseet och Gaaltije Saemien Museume och förankrad i södra Sábmie. Det är det första kapitlet i ett årslångt samarbete. Läs mer om projektet här. I vår översättning av den här texten används Umesamiska, ett akut hotat språk i den här regionen. Curatorer: Anneli Bäckman och Anca Rujoiu.

Sádniesvuahdah dájdán tjarra / Sanningar genom konsten

Hösten 2021 inrättades Sanningskommissionen för det samiska folket på den svenska sidan av Sábmie, med slutrapport planerad till 1 oktober 2026. Sanningskommissioner har potential att skapa nya nationella berättelser som erkänner tidigare övergrepp, att bidra till läkande, återupprätta värdighet och lägga grunden för strukturella förändringar. De kan spela en avgörande roll för att stärka berörda samhällen genom att bekräfta deras historia, röster och rättigheter.

För att uppmärksamma denna historiska händelse har Bildmuseet initierat ett årslångt samarbete med Gaaltije Saemien Museume i Staare [Östersund] fram till publiceringen av kommissionens rapport, som lyfter konstens roll i formulerandet av personliga och kollektiva sanningar. Utställningen Art and Truth-Telling på Bildmuseet är det första kapitlet av detta samarbete förankrat i södra Sábmie. Den 9 maj 2026 öppnar den på Gaaltije Saemien Museume och pågår till den 17 oktober 2026.

Genom att väva samman ljud, bild och handens arbete med muntliga traditioner skapar utställningen ett kosmos av samiska erfarenheter, där vittnesmål, drömmar och motstånd möts. Från vuöllie [jojk] och duöjjie [samisk slöjd] till teckning, installation, arkitektur och glaskonst ger verken uttryck och form åt flera slags sanningar, såväl materiella som auditiva och kroppsliga erfarenheter. Verken anknyter till professor Harald Gaskis tre nyckelbegrepp som bär upp den samiska kulturen: giälla, duöjjie och vuöllie. Giälla står för språk – ljudens, ordens och bildens förmåga att förmedla erfarenheter och kunskap. Duöjjie är både filosofi och praktik, ett bärande uttryck för samisk kunskap där form och funktion förenas i skapandet av föremål. Vuöllie – handlingen att jojka – är en musikalisk form av kommunikation som kallar fram närvaron av både mänskligt och mer-än-mänskligt liv.

Projektet har möjliggjort produktionen av elva nya verk av konstnärer från olika generationer med anknytning till umesamiskt och sydsamiskt språkområde. De teman som löper genom verken är inte direkta svar på sanningskommissionen, utan speglar konstnärernas pågående arbete med de historiska erfarenheter som format samiskt liv och kultur. Verken vittnar om förluster och om den samiska närvarons osynlighet i officiella berättelser, men också om handlingar av motstånd och motståndskraft, djupt förankrad i markerna och i arvet. Dagens exploatering och kontroll av naturresurser bär spår av koloniala mönster och aktualiserar frågan som Avant Joik ställer med sitt verk Can We Reconcile? Kan vi försonas? 

En viktig del av projektet är samarbetet med samiska kulturcentra och föreningar – ett erkännande av deras avgörande roll för kontinuitet i traditioner och kunskapssystem. De är också viktiga i arbetet för självbestämmande, för att öppna dörrarna till samisk kultur och dela kunskap med en bred allmänhet. Presentationen av slöjdföremål och vardagsobjekt från Risfjells Sameslöjd och Museum understryker betydelsen av samiska självorganiserade museer som kan berätta samisk historia utifrån egna perspektiv och metoder.

Art and Truth-Telling har sin bas på Bildmuseet och Gaaltije Saemien Museume men pågår på fler platser och utvecklas under årets gång. Genom olika evenemang, förankrade i konstnärernas lokala sammanhang, binds verk och frågeställningar samman med de platser som har format dem. Från en sammankomst på ett lokalt bibliotek för att utforska ett möjligt samiskt namn för Kramfors, där inget dokumenterat finns, till ett besök och samtal i Vualtjere [Vilhelmina] tillsammans med Risfjells Sameslöjd och Museum om verksamheten och dess framtid. Programmet decentraliserar inte bara utställningens fysiska rum utan framhäver också den oupplösliga kopplingen mellan plats, samhälle och de frågor som står på spel.

Gaaltije Saemien Museume är ett museum och kulturcentrum med rötter i det sydsamiska området, beläget i Staare [Östersund]. Gaaltije-stiftelsen grundades 1984 och inledde 2022 ett arbete med att utveckla ett samiskt museum i nära samverkan med det samiska samhället. Bildmuseet har under lång tid lyft fram samisk kultur och konstnärer – genom banbrytande utställningar som Same, Same, but Different (2004), de första stora separatutställningarna med Britta Marakatt-Labba (2009) och Katarina Pirak Sikku (2014), och genom att uppmärksamma samiska konstnärer under Europas kulturhuvudstadsår i Ubmeje [Umeå] med åtta separatutställningar med nyproducerade verk.

Det talas ungefär nio samiska språk i Sábmie, varav flera är allvarligt hotade. För utställningen på Bildmuseet har innehållet översatts till umesamiska, ett språk som idag talas av omkring 60 personer i området. Vi har konsekvent använt umesamiska termer för konst, kunskap och namn på särskilda platser, men några av verken har titlar på andra samiska språk. Vi vill tacka Sophia Rehnfjell för hennes arbete med översättning till umesamiska. På Gaaltije Saemien Museume kommer innehållet att presenteras på sydsamiska, som talas av omkring 500–600 personer i Sverige och Norge. Dessa översättningar betonar vikten av att förankra konsten i dess språkliga och kulturella sammanhang.

Verk i utställningen

Avant Joik 
(Matti Aikio, Katarina Barruk och Maja Solveig Kjelstrup Ratkje)
Can We Reconcile?, 2025
[Kan vi försonas?]

Installation av videor och ljud
Performance 17 oktober

Avant Joik är en pan-samisk och nordisk ensemble som skapar en uttrycksfull och intuitiv fusion av vuöllie [jojk], avantgardistiska röstuttryck, elektronisk musik och visuella experiment. Deras multisensoriska och improvisatoriska arbetssätt formas av de tre medlemmarnas olika bakgrunder.

Kan vi försonas när den nordiska kolonialismen aldrig upp-hörde?, frågar konstnärerna. Verket Can We Reconcile?, som i utställningen presenteras som både performance och installation, utgår från filmen Skierri – vaivaiskoivujen maa [Skierri – dvärgbjörkarnas land] (1982) i regi av Markku Lehmuskallio. Skierri räknas som en av de tidigaste samiska långfilmerna, kanske den allra första. Det är i första hand en samisk produktion, även om regissören är finsk. Idén till filmen kom från Jouni S. Labba, renskötare, aktivist och en central kraft i filmprojektet. Utan tidigare erfarenhet eller formell utbildning fungerade han som produktionsledare, medförfattare till manus och har dessutom huvudrollen. Filmen spelades in i närheten av Treriksröset, där Finland, Sverige och Norge möts. Dokumentära observationer och fältinspelningar vävs samman med fiktion i en skildring av friktioner mellan samiska levnadssätt och koloniala strukturer i Finland. I verket Can We Reconcile? lyfts filmens centrala teman – fortfarande aktuella 43 år efter premiären – fram i remix med Avant Joiks soundtrack.

Katarina Barruk, uppvuxen i Lusspie [Storuman] och Gajhrege [Gardfjäll] och numera baserad i Oslo, förenar vuöllie med samtida pop och ingjuter genom musiken nytt liv i det akut hotade umesamiska språket. Tonsättaren Maja Solveig Kjelstrup Ratkje från Trondheim utgår i sin praktik från rösten som instrument. Hennes verk sträcker sig från avantgardistiska rösttekniker till kompositioner för orkester, opera och politisk ljudkonst. Matti Aikio, konstnär och aktivist från finska Sábmie, arbetar med installation, video och performance. Hans konst kretsar kring urfolks relation till naturen, markrättigheter och ekologiska följder av kolonialismen.

Sissel M Bergh
Bissie baektie, 2025
[Heligt litet fjäll]

Film, 17 min

Tråanten voene, 2025
[Älvteckningar]

Bläck på papper

Vuerpie gyjht vuesehte, 2025
[Ödet visar sig]

Älgskinn, tenn och pärlbroderi

Sissel M Bergh samlar spår av samisk kultur, särskilt längs kusten i Møre och Trøndelag i Norge, och synliggör i sin konst hur den samiska närvaron har osynliggjorts i officiella berättelser om dessa områden. Genom installationer, filmer, målningar, teckningar och olika samarbeten har hon på senare år riktat sitt fokus mot det sydsamiska språkets inre logik – som verktyg för att förstå landskapet omkring oss och för att skriva om historien.

I hennes nya film Bissie baektie följer vi de lager av historieskrivningar som under århundraden har osynliggjort den samiska närvaron i området Sverresborg i sydvästra Tråante [Trondheim]. Verket undersöker hur Norges första historiker Gerhard Schøning under 1700-talets mitt formade berättelsen om Norge som det germanska urhemmet. Denna koloniala process etablerade gradvis den officiella bilden av nationalstaten, som Bergh här dekonstruerar genom arkivmaterial, muntliga traditioner och markernas egna röster. 

Tråanten voene är en serie nya målningar i bläck som skildrar fjordlandskapet vid Tråante, där markens kunskap, förmedlad genom språk och berättelser, ställs mot nutidens exploatering och kontroll av naturresurserna. Verken är en del av ett pågå-ende arbete med att synliggöra den sydsamiska kultur som länge har osynliggjorts i de officiella kartorna.

Vuerpie gyjht vuesehte består av målade älghudar med symboler för naturens himmelska krafter. Serien knyter an till en utforskning av det sydsamiska ordet hovre för älgskinn som har en koppling till himlen i samisk kosmologi.

Sissel M Bergh är en sydsamisk norsk konstnär, forskare och filmskapare bosatt i Tråante [Trondheim]. 

Niklas Blindh
Du tog hälften av mig, 2025

Akrylfärg på duk

I Niklas Blindhs målningar skildras livet med renen som ett levande men hotat kulturarv, långt ifrån den romantiserade bilden av fjällvärlden. Motiven speglar en utsatthet för både renen och människan i en utmanande samtid av klimatkris och exploateringar, men här finns även en motståndskraft förankrad i markerna och i den samiska kulturen. 

Konstnären har delat sin storskaliga målning i två distinkta delar och kombinerar olika måleriska tekniker, från expressiva penseldrag till grafiska element. Längs målningens vänstra kant finns abstrakta motiv som refererar till omslaget på Elin Anna Labbas bok Herrarna satte oss hit: om tvångsförflyttningarna i Sverige. Denna visuella referens placerar konstnärens verk i dialog med andra kulturella uttryck som synliggör historier av förlust och tvång, ett tema som återkommer både i målningens bildvärld och i dess titel.

Niklas Blindh är renskötare och konstnär från Bïenjedaelie [Funäsdalen] och arbetar i flera olika medier – från akryl och akvarell till grafik, skulptur och bokillustration.

Monica L Edmondson
As Strong as Fragile, 2025
[Lika stark som bräcklig]

Sammansmält glas, metallram

I Monica L Edmondsons konstnärliga praktik står glaset i centrum, ett material som fungerar som både budbärare och metafor – skört och starkt på samma gång. I Edmondsons arbete väcker glaset frågor om identitet, ursprung, tillhörighet och migration.

As Strong as Fragile är ett nytt verk som utgår från ett offentligt konstverk av konstnären i Båargese [Borgafjäll] från 2013. Efter att delar av en samisk trumma – endast ramen fanns kvar – hittats gömd i en myr inom Voernese sameby, förvandlade Edmondson avsaknad till en gest av kulturell kontinuitet. Med lager av smält glas återskapade hon trumman i samma form som originalets ram, men i större skala. Vem gömde trumman? När, och varför? 

Placerat framför ett av Bildmuseets fönster samspelar verket med ljuset som en glasmålning. Det tar plats i arkitekturen och anknyter till traditioner där både det målade glaset och samiska trummor har haft andliga och berättande roller.

Monica L Edmondson är en svensk-samisk konstnär, född i Jiellevárre [Gällivare] med rötter i lulesamiskt område. I dag är hon bosatt i Deärnná [Tärnaby] där hon även har sin glasverkstad. 

Mats Jonsson
Vi som går efter, 2025

Animation av bläckteckningar, 9 min

Med sitt säregna berättande, djärva tuschlinjer, minutiös detaljrikedom och personliga skildringar väver Mats Jonsson samman myter, familjeminnen och historisk forskning. Hans grafiska roman När vi var samer följde skogssamernas historia under fyra sekel sedd genom en personlig lins, och markerade en vändpunkt i Jonssons självbiografiska konstnärskap.

Hans nya verk tar sin början i en sammankomst i Árviesjávrrie [Arvidsjaur] med Sanningskommissionen för det samiska folket, där Jonsson deltog. Därifrån växer en reflektion över sanningssägandets process ur vittnets perspektiv. Vad innebär det att bära vittnesmål? För vem berättas sanningen? Vilka röster får plats, och vilka historier utesluts?

Den grafiska berättelsen presenteras som animation, med associationer till högläsning ur barnböcker i svensk television. Det till synes enkla uttrycket – animerade tuschteckningar ackompanjerade av en lågmäld berättarröst – förstärker Jonssons personliga tilltal. Verket gör åskådarna till medvittnen i minnets, historiens och sanningens tillblivelse.

Mats Jonsson är född i Södertälje och bor i Sandslån.

Johanna Minde
Vuodjinsoabbi, 2025
[Körstav]

Trä och akrylglas 

Som arkitekt och duajjáre [samisk slöjdare] utforskar Johanna Minde relationen mellan rumslig form och duöjjie [samisk slöjd]. Hennes gränsöverskridande praktik, där traditionell duöjjie möter arkitektonisk formgivning, har öppnat för tvärdisciplinärt arbete i nya sammanhang. Minde har tidigare samarbetat med konstnären Katarina Spik Skum i flera offentliga konstprojekt.

Mindes bidrag till utställningen speglar bredden i hennes konstnärliga praktik och utbildning. Hon har formgivit den skulpturala och funktionella struktur som rymmer ett urval föremål skapade eller insamlade av Doris och Sven-Åke Risfjell till deras museum i Vualtjere [Vilhelmina]. Strukturen fungerar både som estetisk form och presentationsmöbel i dialog med Risfjells duöjjie.

Inspirationen har Minde hämtat från Marsfjällsnåjdens motiv, ett tidigare odokumenterat mönster som Sven-Åke Risfjell återupptäckte på ett sydsamiskt nåjdbälte. Hon har översatt mönstrets geometriska formspråk till en modulkonstruktion som påminner om en körstav för renar, en Vuodjinsoabbi på nordsamiska. I bakgrunden syns Marsfjällsnåjdens motiv, uppförstorat och målat i vitt mot grön botten direkt på väggen. Mönstret ger tyngd åt presentationen av paret Risfjells samling, och förankrar den i ett samiskt bildspråk som de själva har lyft fram under decennier.

Utöver sitt skulpturala bidrag har Minde samarbetat nära med utställningens curatorer och Bildmuseets installationsteam i gestaltningen av utställningen.

Johanna Minde är verksam i Luleju [Luleå] och Stockholm.

Per Elof Nilsson Ricklund
Tysta mönster, 2025

Bläck på papper 

Per Elof Nilsson Ricklund lärde sig tidigt att söka efter sanning och kunskap i förfädernas vidsträckta landskap. Genom sin konst vill han fånga intryck av deras liv, synliggöra de dolda berättelserna, ge röst åt det outsagda och väva samman egna perspektiv med den större samiska historien. I sina målningar använder han symboler som vägvisare för livsfilosofier och som uttryck för människans behov att berätta och förstå sig själv. 

För Art and Truth-Telling har Nilsson Ricklund skapat två affischbilder, en vardera för Bildmuseet och för Gaaltije Saemien Museume. Motiven är präglade av hans intima skala, närhet mellan människa och landskap, och närvaro av samiska symboler. De karaktäristiska motiven leder oss in i markerna, vägledda av en dröm om att återta det som gått förlorat och återbörda det som har förts bort.

Per Elof Nilsson Ricklund har sina rötter i sydsamiskt område och är idag bosatt i Orrestaare [Örnsköldsvik] och Kalifornien.

Lisa Nyberg 
Knyta an, entwine, gårredidh, 2025

Bläck på papper, gobeläng, garn, trä, snöre, plast, mossa, lav och rötter.

Vad innebär det att känna en plats? Och hur kan en plats känna dig? I Lisa Nybergs installation framträder landskapet, inte som en fast bild utan som en väv av känslomässiga, historiska och materiella relationer. Kärnan utgörs av tjugotvå teckningar 

som bär spår av konstnärens samtal med familj och bybor i Mårtensliden, moderns hemby i sydsamiskt område. Mjuka färgnyanser, anteckningar, skisser av föremål och människor fångar spåren av återkommande migration och sammanflätade historier, som gör ursprungsberättelsen mer komplex inom  bosättarkolonialismens kontext.

Installationen lånar drag från geologiska kartläggningstraditioner, där marken förstås genom tidsskikt, rörelser och förvandlingar. Ranor som konstnären har samlat bildar en fem meter lång vävnad som breder ut sig över golvet. Garn, mossa, plast och rötter från platsen flätas samman med teckningarna, ett landskap som på samma gång vecklar ut sig och löses upp.

Lisa Nyberg är konstnär, pedagog och postdoc-forskare på Konsthögskolan vid Umeå universitet. Hon har sitt ursprung i landskapet längs Ångermanälven och är även verksam i Malmö.

Julia Rensberg
Dubpene gaskene, 2025
[Där borta i mellanrummet]

Björkträ, vävda textilier

Otnerassh [kraftiga bågstänger] utgör stommen i en gåetie [samisk kåta] – hemmets hjärta, en plats för värme, trygghet och gemenskap. De kläddes med björkstänger och täcktes med vattentät bark och isolerande torv. På jordgolvet lades färskt björkris och värmande renhudar. I mitten av gåetien fanns en aernie [eldhärd] som höll familjen samlad och varm.

Så levde Julia Rensbergs familj i tidigare generationer. Så sent som på 1950-talet tvångsförflyttades familjen från Fjällsjön till Brändåsen. På den tiden kunde Fjällsjön bara nås via en häststig och samerna hade länge önskat en riktig väg. Ändå beslutade kommunen att det var billigare och enklare att flytta de 70 samerna till en plats med vägförbindelse. När svenskar protesterade mot att samer skulle flytta in i deras byar tvingades de i stället att bygga ett nytt samhälle, Brändåsen, utan avlopp och elektricitet. Statliga representanter fanns på plats i Fjällsjön för att se till att gåetierna revs eller brändes, så att ingen kunde återvända. Planen var att bygga ut vattenkraften.

I det mellanrum som uppstod efter förflyttningen finns allt det som inte kunde sägas. Historien är osynlig men ständigt närvarande. Här finns sorg och saknad, men också glädje, hopp och drömmar. Mellanrummet känner inga gränser i tid eller rum. Som eldstaden har det kraft att förena generationer som levt före med dem som ska komma. Verket Dubpene gaskene frammanar minnen och förnyelse i spåren av utplåning. Familjeporträtt och samiska symboler är varsamt karvade i torr björk, som minnen inristade i träet. Handvävda textilier och lasson smyckar och hedrar otnerassh.

Julia Rensberg tillhör samebyn Ruvhten Sijte och växte upp i Mora. I dag bor och arbetar hon utanför Jåhkåmåhkke [Jokkmokk].

Birgitta Ricklund
Buerie båeteme, 2025 
[Välkommen]

Björkpaneler monterade på plywood, björkkvistar

Mojhtesh, 2014
[Minnen]

Björk, garvat renskinn, renhorn och bellingskinn

Birgitta Ricklunds portal välkomnar besökarna in i utställningen. Inspirerad av de böjda stolparna i en gåhtie [samisk kåta], hemmets hjärta, bildar den en tröskel mellan världar. Genom tolv snidade motiv i björk träder en berättelse fram om vardagliga och tillverkade föremål och mönster som väver en världsbild rotad i sydsamisk kultur. En kaffepanna, en snidad guksie [kåsa], och en malja [skyddsamulett] med Jungfru Marias emblem eller symbolen för den samiska beskyddaren Sáráhkká, som värnade hem och familj.

Barndomsminnen av renslakt och morföräldrarnas hantverk med renskinn och bällingskor [samiska näbbskor av renskinn] väckte tidigt Ricklunds intresse för duöjjie [samisk slöjd]. Hon tog med sig traditionen in i möbelsnickeriet, där hon har arbetat med rekonstruktion av 1700-talsmöbler, restaureringar och beställningsarbeten, liksom med utsmyckningar för kyrkor och offentliga miljöer. I sin praktik förenar hon det samiska formspråket med möbelsnickeriets traditioner – från enkla björkstycken till rikt dekorerade objekt med snideri och träskulptur.

Birgitta Ricklund är född och uppvuxen i Saadteskenjuana [Saxnäs], Maaresvaerie [Marsfjäll], i det sydsamiska området. I dag lever hon och driver sin verkstad och ateljé strax utanför Orrestaare [Örnsköldsvik].

Risfjells Sameslöjd
(Doris Risfjell och Sven-Åke Risfjell)

Urval ur museisamlingen och deras egen slöjd

I hjärtat av Vualtjere [Vilhelmina] driver Doris och Sven-Åke Risfjell en samisk slöjdbutik och ett litet museum. Där öppnar de dörren till den samiska kulturen och delar med sig av sin kunskap till en bred publik. Sin gemensamma ateljé och verkstad har de i anslutning till hemmet i Risfjellsgården intill Malgomajsjön. I arvet från tidigare generationer hämtar de inspiration till sin duöjjie [samisk slöjd], som förenar sydsamiska traditioner med nya konstnärliga uttryck.

Genom åren har Doris och Sven-Åke Risfjell samlat samiska slöjd- och bruksföremål som bär på minnen och berättelser och speglar det samiska kulturarvets kreativa mångfald. I dag har samlingen vuxit till ett litet men betydelsefullt museum i deras butik, där de visar samiska slöjdtraditioner och berättelser från området. I en enkelt snidad mjölkpall möts samisk kultur och nybyggarkultur, medan en sliten skolväska i renskinn rymmer minnen från det koloniala skolsystem som den svenska staten påtvingade samerna.

För att lyfta vikten av samiska museer, som kan berätta den samiska historien utifrån egna perspektiv och med egna metoder, presenterar Art and Truth-Telling ett urval ur Risfjells samling. Frågan om vem som äger rätten att tolka och gestalta samiskt kulturarv är central och lyfter museers avgörande roll – inte bara som platser för bevarande och förvaring, utan som aktiva rum för kunskap, berättelser och motstånd. Objekten presenteras i en installation formgiven av arkitekten och duajjáren [samisk slöjdare] Johanna Minde, omsorgsfullt anpassad och gestaltad. I fonden syns Marsfjällsnåjdens motiv, ett uråldrigt och unikt mönster som Sven-Åke Risfjell har funnit och återupplivat i sin slöjdproduktion. 

Doris Risfjell och Sven-Åke Risfjell från Vualtjere har en mång-årig verksamhet som slöjdare och delar ett starkt engagemang för den sydsamiska slöjdtraditionen. 

Elme Ämting
Sjeltie 1725, 2025
[Åsele 1725]

Trummor, trä, fotografier överförda på renskinn, mässing, syntetisk senetråd

Tjugosex trummor vittnar om våldet som riktades mot samisk kultur. Varje trumma är noggrant utförd av konstnären med renskinn spänt över den böjda ramen. På ytorna framträder personliga spår och arkivmaterial som rör konfiskeringen av tjugosex samiska trummor i Sjeltie [Åsele] år 1725.

Många av de beslagtagna trummorna hamnade i museisamlingar, som ett uttryck för den motsägelsefulla handlingen att samtidigt förstöra och bevara. Trummans skinn, som traditionellt bar figurer och symboler målade med färg från albark, blir här en bärare av kulturell förlust och motstånd. Varje trumma är ett fragment av minne och en del av kören av röster som vi måste se och lyssna till – en och alla på samma gång.

Elme Ämting, född i Ubmeje [Umeå] och verksam i Kramfors, arbetar med skulptur, installation, ljud och performance. Personliga erfarenheter av kulturell förlust och psykisk ohälsa sammanflätas i hennes praktik med historiskt lidande och motståndshandlingar.