Nina Mangalanayagam / Tomma ark

Med fotografi, film och ljudinstallation utforskar Nina Mangalanayagam frågor om tillhörighet och sammansatta identiteter, ofta med ett självbiografiskt angreppssätt. På Bildmuseet presenterar hon nya verk om Sveriges koloniala förflutna och dess relevans idag.

I utställningen Tomma ark möter vi spår från den svenska kolonin Saint-Barthélemy ur en svart kvinnas perspektiv. Mangalanayagam utgår från en kvinna ur arkiven, Ulrica, för att utforska denna svåråtkomliga position i svensk historia. Genom arkivens fragment och luckor sammanför hon motstridiga berättelser och ger nya perspektiv på vår koloniala historia och hur den präglar dagens samhälle.

Nina Mangalanayagam (f. 1980) är uppvuxen i Sverige med dansk-srilankesiska rötter. Hon har studerat fotografi vid Royal College of Art och har en konstnärlig doktorsexamen från University of Westminster. Hon är verksam som lektor på HDK-Valand vid Göteborgs universitet, där hon också bedriver sin konstnärliga forskning.

Konstverk i utställningen

Negativ, 2026  

5 fotografier, pigmentbläckutskrift på dibond 

Nina Mangalanayagams iscensatta porträtt av kvinnor med varierande hudfärg och utseende representerar gestalter som ofta saknas i dominerande föreställningar om Sveriges koloniala historia. Påverkas vår förståelse av historien av hur vi visualiserar människorna i den?

Under svensktiden på Saint-Barthélemy fanns det tre olika lagar: en för vita, en för ’fria svarta’ och en för dem som var förslavade. En ’fri svart’ som inte kunde bevisa sin frihet riskerade att åter säljas som förslavad. Även om vithet som kategori var viktig och eftersträvad i det koloniala samhället, är det vanligt i arkiven att människor har kategoriserats, men inte beskrivits. Kategorin ’fria svarta’ inkluderade också människor med ljus hudfärg. 

Blont hår och blå ögon förknippas ofta med föreställningar om etnisk svenskhet. I visuell kultur kan personer med sådana drag felaktigt läsas som att de inte har blandat ursprung. I ett samhälle där vithet har en dominerande ställning är det vanligen mer fördelaktigt att vara ljushyad, att uppfattas som vit och få tillgång till de fördelar som detta ger. Att välja att passera som vit kan betraktas negativt, som ett sätt att inte stå upp för dem som inte kan eller vill passera. Men i ett samhälle som Saint-Barthélemy, där människor behandlades mycket olika inför lagen, är det inte svårt att förstå att de som hade möjlighet att passera som vita också valde att göra det. Hur mycket präglas dagens svenska samhälle av vithetens dominans?

Ulrica, 2022–2026

2-kanalig videoinstallation, stereoljud (15 min)

Videoinstallationen Ulrica söker spår efter en kvinna vars historia är fragmentarisk och formad av sin tids föreställningar om raskategorier och tillhörighet, men också av vår tids läsning av den historien. Genom iscensatta porträtt undersöker verket hur vår tolkning av Ulrica förändras beroende på hur vi föreställer oss henne. 

Ulrica föddes på Saint-Barthélemy i början av 1790-talet av den ’fria svarta’ kvinnan Mary Audain. Pappan var den svenska översten Robert Montgomery, som hade skickats till ön av Gustav III som straff för förräderi. Ulricas historia är inte unik. Den tillhör de många barn till svenska män på ön under kolonialmaktstiden vars historia har glömts, gömts och förbisetts i Sveriges historieberättelse. I verket letar konstnären efter spår av Ulrica i arkiven och på ön idag. Medan vi närmar oss den historiska skildringen får vi följa berättarens identifikation med en person vars historia baseras på andras kategoriseringar.

Snarare än att försöka återskapa en autentisk Ulrica frågar verket vad våra föreställningar om henne säger om oss själva, och hur antaganden om hudfärg formar de historier vi berättar. Verket synliggör också frågan om vad som räknas som våld och våldsamt. Är det det fysiska våldet som är lagbrott som leder till straff, eller är det våldet som utövas i lagens namn genom förslavning, piskrapp och prydligt diarieförd kategorisering av människor?

Med stöd från Adlerbertska stiftelsen.

Prompt: Viktoriansk toile-tapet som avbildar ett fotografiskt porträtt av en svensk kvinna med blandad bakgrund, bosatt på Saint-Barthélemy 1794, 2023–2026  

Digitaltryckt tapet med AI-skapade bilder
Mönsterformgivning: Cecilia Pettersson

Toile de Jouy-tapeter från 1700- och 1800-talet skildrade ofta historier och fantasier om botanik, frukter och djur från Europas kolonier, mönster som bidrog till en känsla av välstånd och lyx. Denna tapet har Mangalanayagam skapat med hjälp av AI (Midjourney) för att undersöka hur bilden av den ’fria svarta’ kvinnan på Saint-Barthélemy konstrueras i vår nutida historieberättelse. Mer specifikt: vilka bilder av kvinnorna på ön kan AI inte generera, eftersom de är osynliggjorda i källorna. 

Mangalanayagam har genom textprompter genererat tapeter i toile de Jouy-stil, och sedan valt ut diffusa detaljer ur bakgrunden. Genom detta skifte av fokus träder andra historier fram, som i uppförstoringen av ett negativ där ny teknik kan ge tillgång till bakgrundsfigurer och suddiga detaljer. Tapeten belyser vad som finns i marginalen, bjuder in till nya tolkningar och visar på brister i källmaterialen. Vissa historier är omöjliga för AI att visualisera, eftersom de aldrig dokumenterades eller medvetet har raderats. 

Du håller deras andetag (Ceiba pentandra), 2026   

Kollage på tapet

I Gustavia på Saint-Barthélemy står ett träd på en framträdande plats vid hamnen, ett kapokträd (Ceiba pentandra). Det är bland det första man möter när man anländer från havet. Berättelser på ön och en plakett vid foten av trädet som fördömer slaveriet, antyder att det kan ha använts som en plats för bestraffning även om det saknas historiska belägg. Trädets placering och taggarna som täcker dess unga stammar har bidragit till föreställningen att det kan ha fungerat som en varning för människor som anlände till ön.

Kapokrädet finns i många mytologier och legender från Västafrika, Sydamerika och Karibien. I många traditioner är det ett träd som förbinder den andliga världen med den jordiska. Det förknippas också med krafter som kan vara hotfulla eller olycksbådande, och i vissa traditioner bör trädet inte fällas. Idag är kapokträdet i Gustavias hamn en populär plats för att äta lunch. Det används också för bröllopsfotografering, eftersom en gren från vissa vinklar bildar formen av ett hjärta. Här fogar Mangalanayagam samman kapokträdet genom ett kollage av fotografier tagna från olika positioner och vinklar. Det gör trädet närvarande i utställningen utan en entydig representation.  

Botanikern Beronda Montgomery har beskrivit hur gamla träd genom fotosyntesen bär på kol från tidigare generationers andetag, och därmed kan förstås som levande vittnen till historien. Nina Mangalanayagam betraktar trädet som ett vittne till Saint-Barthélemys våldsamma historia, men också som en ofrivillig aktör i våldet. Trädet som bärare av minne i ett landskap av glömska. 

Tomma ark, 2026  

6 ramade fotografier, pigmentutskrift på dibond 

Under konstnärens sökande efter spår i arkiven blev det tydligt att Ulricas egen röst ofta saknades. Istället för att fokusera på de kategoriseringar och omständigheter i hennes liv som finns bevarade har Mangalanayagam fokuserat på de tomma sidorna, på baksidor av papper som styrker Ulricas tomträtt, dokument som visar att hon ägde slavar samt protokoll över hennes våldsamma handlingar och förolämpningar. Dessa får här träda fram som alternativa historier. Dokumentens upprepande av mäns namn, medborgarskap och lagföring gör kvinnornas frånvaro påtaglig.

Genom att ge plats för reflektion och spekulation vill Mangalanayagam öppna för nya perspektiv på vår historia och hur den skrivs. Till skillnad från historikern koncentrerar sig konstnären på oskrivna blad och de luckor som finns i arkiven. De tomma arken är ofta sidor som inte har skannats eller givits metadata vilket inte gör dem sökbara i de digitala arkiven. Istället har de registrerats som ’tomma sidor’. 

I utställningsrummet har Mangalanayagam förstorat dessa tomma ark för att låta oss omslutas av det som fattas, det som inte skrevs ner, det som gått förlorat. Hennes förhoppning är att de ska ge plats åt spekulation och kritisk fabulering (efter Saidiya Hartman) och låta nya berättelser träda fram. I vilka historier kan vi se vad som fattas, och vad säger det om dokumentationen?

Tomma ark 2, (naturaliseringsark), 2026 

12 ramade fotografier, pigmentutskrift

I sitt sökande efter spår av Ulrica i de svenska dokumenten från Saint-Barthélemy, förvarade i Frankrikes nationella arkiv för kolonialhistoria, fann Nina Mangalanayagam uppgifter om personer som blev svenska, så kallade naturaliserade svenskar. Få av dessa var kvinnor. Oftast var det män som ville bedriva handel till sjöss under svensk flagg eller göra affärer på annat sätt. 

Bilderna visar baksidorna av dessa intyg och är från en och samma bunt av papper. En av männen var Richard Gräsberg, make till Ulrica Montgomery som är en huvudperson i Mangalanayagams efterforskningar.  

Det finns inget mer att tillägga / Det finns mycket mer att tillägga, 2026  

6 ramade fotografier, pigmentutskrift

När Nina Mangalanayagam gick igenom domslut från Saint-Barthélemy upptäckte hon att många av sidorna hade en markering i slutet, eller över ett helt ark, som visade att inget mer fick läggas till. Återigen riktar konstnären vår uppmärksamhet mot det som inte var avsett att läsas som information.

I den fotografiska traditionen är inramningen, själva utsnittet, alltid ett fragment av en större berättelse. Det som finns innanför ramen blir synligt, medan det som finns runt omkring förblir dolt. Här blir fragmentet ett sätt att rikta blicken mot just denna frånvaro och mot allt det som fortfarande finns kvar utanför bilden. Mangalanayagam intresserar sig för administrativa system där en uppdelning av människor baserad på hudfärg kan härledas till den svenska historien.

Sången från andra sidan havet, 2026

4-kanalig ljudinstallation (15:03 min)
Samarbete med Marie Dilmaya Bergqvist och kören Valen
Ljuddesign: Jesper Norda

Detta ljudverk framförs av Valen, en kör med transnationellt och transrasialt adopterade deltagare som fördes samman genom ett konstprojekt av Marie Dilmaya Bergqvist. Med olika bakgrunder och personliga historier men förenade genom erfarenheten av adoption i Sverige, tolkar kören här en musikalisk notskrift från Sveriges koloni på Saint-Barthélemy. Originalnoterna är hämtade ur en dagbok av den svenska skeppsläkaren Christopher Carlander, nedtecknad 1788 under en resa till Saint-Barthélemy.

Genom växelvis och gemensamt hummande skapas en ordlös dialog där omedvetna minnen och bortglömda sånger träder fram. I denna gemensamma handling söker verket närma sig något som vi inte helt kan förstå, men som är en del av vår kollektiva historia. I samarbetet möts Nina Mangalanayagam och Marie Dilmaya Bergqvist i sina gemensamma frågor om härkomst, tillhörighet och utanförskap samt om minnen och ursprung som inte alltid låter sig förstås. 

Kören leds av David Juan Andersson och består av Marie Dilmaya Bergqvist, Veronica D’Arrò, Daniel Cheul Gustavsson, Michael Lee Sørenmo, Linda Mee Engberg, Sara Paulsson, Johanna Zoo-Hee Rydholm, Fanny Kimberly Dahlpil, Emma Neha Bobeck, Andreas Pedro Hallén, Johan Babu, Nana Lidrot och Anna Dilhani Sandgren.

Verket var ursprungligen en kommission för Colomboscope 2026 och Aranya Art Center. Detta är version 3.

Stokastisk mimik, 2023–2026 

4 AI-genererade carte de visite (visitkortsfotografier)

AI-genererade bilder bygger på de data som systemen har tränats på och skapas utifrån de mönster som framstår som mest sannolika i detta material. Men vad händer när viss information under historiens gång har åsidosatts eller förnekats, vilken sannolikhet bygger bilderna på då?

När Nina Mangalanayagam 2023 påbörjade sin forskning kring Saint-Barthélemy, började AI-genererade bilder bli så verklighetstrogna att de var svåra att skilja från fotografier. Genom textprompter för att generera bilder som AI saknar underlag för att skapa, utforskar Mangalanayagam systemets gränser. Exempelvis gav prompten ”Ulrica Montgomery född 1792 på Saint-Barthélemy” vitt skilda resultat om markören ’mixed race’ inkluderades eller ej. Utan att nämna att Ulrica hade blandat ursprung skapades endast bilder av vita kvinnor, men om ’mixed race’ lades till, framställdes kvinnorna ofta som svarta. Vad säger det om våra föreställningar om vem som anses ha blandat ursprung? Genom att föreställa oss Ulrica med olika utseenden och hudfärger synliggörs hur våra föreställningar påverkar tolkningen av hennes historia.

I en inflytelserik artikel om AI-etik beskriver språkvetaren Emily Bender och hennes medförfattare de stora språkmodellerna som Stochastic Parrots [sannolikhetsstyrda papegojor]. Eftersom modellerna tränas på material från internet tenderar de att överrepresentera dominerande perspektiv och reproducera historiska fördomar, vilket kan skada marginaliserade grupper.

Urval av carte de visite från Saint-Barthélemy-samlingen

22 carte de visite
Printade med tillstånd av Stockholms stadsmuseum

På Stadsmuseet i Stockholm återfanns nyligen en låda med 250 visitkortsfotografier. De var porträtt av personer som levt eller haft anknytning till Sveriges koloni Saint-Barthélemy. Genom handskrivna noteringar på kortens baksida kan man ibland följa hur barn på Saint-Bartélemy vuxit upp, åldrats och blivit gamla. Bland fotografierna återfinns bland annat Ulrica Montgomerys halvsyster i Sverige, Ulla Montgomery och andra personer vars namn vi känner igen från arkivhandlingar.

I sitt urval av de fotografiska porträtt som visas här fokuserar Mangalanayagam på kvinnor och barn som bodde på Saint-Barthélemy eller närliggande öar. Om man tittar noga på fotografierna märker man spår av individer som inte var tänkta att synas i bild. Ett exempel är en person i vit klänning som håller ett barns huvud. En person som efter att bilden togs har raderats från fotografiet genom överexponering och genom att bilden har beskurits. Även i de fall då individer är namngivna i fotoarkivet så har konstnären valt att här i utställningen presentera samtliga porträtt utan personnamn. Detta för att understryka hur hon i sin gestaltning varit hänvisad till visuell spekulation utifrån det bristande arkivmaterial som finns bevarat från denna svenska koloniala epok.

Konstnären vill tacka

Bindi Vora
Neicia Marsh
Fredrik Thomasson, Uppsala Universitet
Jyoti Mistry, HDK-Valand
Annika Raapke, Uppsala Universitet
Cecilia Andersson, Bildmuseet Umeå
Katarina Pierre, Bildmuseet Umeå
Anca Rujou, Bildmuseet Umeå
Mark Sealy, Autograph ABP, London[NM1]
Victor Wilson, Uppsala Universitet
Arlette Magras
Charles Moreau, Musée Wall House, Gustavia
Eddie Stakel
Jérome Montoya
Gunilla Andersson, Göteborgsoperan
Stockholms opera
Teknik på HDK-Valand, speciellt Nina Wallén, Pär Fridén och Mappe Persson
Forskning på HDK-Valand: Agneta Brogren Dahlberg, Li Malmberg Wahle, Lovisa Ljungmark
Carrie Bobo
Angelina Peters
Cecilia Milocco
Archana Khanna
Kristina R. Gaddy
Ingrid Ulfstedt, Sjöhistoriska Museet
Ulrika Björkert, Stadsmuseet Stockholm
Johanna Karlsson, Stadsmuseet Stockholm
Hille Lethi, Stadsmuseet Stockholm
Annika Holmér, Stadsmuseet Stockholm
Karl-Magnus Johansson, Riksarkivet
Roshini Kempadoo, David Bate, Lucy Soutter, May Adowol Ingawanij, CREAM, University of Westminster, London
Miranda Pennell
Michelle Williams Gamaker
Salad Hilowle och Christian Rossipal
Johanna Berg, Etnografiska Museet
Michael Barrett, Etnografiska Museet
Louise Wolthers, Hasselblad Stiftelse
Rory, Una och Klara Kingan
Lisa Johansson