Konsthögskolan Umeå / Of Love and Care

Årets utställning från Konsthögskolan vid Umeå universitet presenterar verk av av Christian Abrahamsson, Amanda Angeli Blombäck, Time Bohlin, Renan De Menezes Anan, Elna Dani Liljedahl, Joanne Löfling, Måns Palmberg, Sofia Tien, Fanny Åberg och Tin Åling som alla går ut masterprogrammet i fri konst. Curator och huvudhandledare är konstnären Maria Lantz.

Utställningen Of Love and Care är kulmen på en period av intensivt arbete. Under masterprogrammet har studenterna skapat bilder, filmer, ljud och skulpturer utifrån teman som engagerar dem på djupet. Efter laborerande med material, former och innehåll har de landat i vad de vill visa för sin publik, i dialog med varandra och med sina lärare.

I år visar utställningen hur konsten kan spegla såväl mystiken i tillvaron som vardagens irritationer, kulturella möten och gestaltningar av kärlek och omsorg. För dig som besökare ger verken inblickar i var samtidskonsten befinner sig här och nu.

Introduktion

Årets utställning från Konsthögskolan vid Umeå universitet presenterar verk av av Christian Abrahamsson, Amanda Angeli Blombäck, Time Bohlin, Renan De Menezes Anan, Elna Dani Liljedahl, Joanne Löfling, Måns Palmberg, Sofia Tien, Fanny Åberg och Tin Åling som alla går ut masterprogrammet i fri konst. Curator och huvudhandledare är konstnären Maria Lantz.

Utställningen Of Love and Care är kulmen på en period av intensivt arbete. Under masterprogrammet har studenterna skapat bilder, filmer, ljud och skulpturer utifrån teman som engagerar dem på djupet. Efter laborerande med material, former och innehåll har de landat i vad de vill visa för sin publik, i dialog med varandra och med sina lärare.I år visar utställningen hur konsten kan spegla såväl mystiken i tillvaron som vardagens irritationer, kulturella möten och gestaltningar av kärlek och omsorg. För dig som besökare ger verken inblickar i var samtidskonsten befinner sig här och nu. När mystiska eller oförklarliga upplevelser drabbar människor bortförklaras de i rationalitetens namn som irrelevanta, som vidskepelse, påhitt eller flum. Industrialismen har gjort samhället bekvämt och tryggt, men också rationellt och tekniskt. 

Men det finns glipor som vetenskap eller materiell utveckling inte kunnat fylla, såsom frågor rörande medvetandet. Själens existens bortom kroppen, livet efter detta, drömmar om nätterna, förälskelser och vördnad inför naturen — sådana förnimmelser förblir mysterier. Är hjärnan kanske en förmedlare mellan kroppen och något väsentligt annorlunda? Frågorna är ingalunda nya, men gåtorna om oss själva består. Som svar på livets stora frågor har myter och andlighet fått stå tillbaka för vetenskapens landvinningar. Här kan vi konstatera att det moderna samhället inte enbart lett till komfort utan också till en slags existentiell tomhet, en förvirring kring livets mening, i kombination med globala obalanser mellan människor, natur och klimat. 

I utställningen Of Love and Care finns stråk av uråldriga funderingar kring livet — fenomen i vardagen och existensen utanför det mätbara. Konstnärerna rör sig bortom nyhetsflöden och sociala medier, och vidare bort från såväl partipolitiska och konsumtionsinriktade budskap som så starkt präglar vår tid. I stället omfamnas vi här på Bildmuseet av en generations konstnärer som med mångfacetterade uttryck speglar kärlek, omsorg, häpnad, frustration och mystik. De uttrycker en förundran över att finnas till genom att lyfta fram det som döljer sig i veck och glipor mellan konkret verklighet och abstrakta känslor. Kanske sker här rent av en akt av återförtrollning av världen. 

Of Love and Care är resultatet av tio masterstudenters arbete i fri konst som här visar sina examensprojekt:  Christian Abrahamsson, Amanda Angeli Blombäck, Time Bohlin, Renan De Menezes Anan, Elna Dani Liljedahl, Joanne Löfling, Måns Palmberg, Sofia Tien, Fanny Åberg och Tin Åling

Maria Lantz, curator

Konstnärena och deras verk

Christian Abrahamsson (f. 1984, Orust)

Jag funderar på att börja mangla, inte för att jag bryr mig om
släta lakan utan som en politisk handling, 2026

Tvättmaskin I, Tvättmaskin II, Tvättmaskin III, Torkskåp
Linoleumtryck på papper

Mangel
Stål, sprayfärg, linoleumtryck på papper

Bokningstavla
Aluminium

Den gemensamma tvättstugan
Ljud, 2.37 min

— Jag arbetar med skulpturala installationer och grafiska tryck, ofta i kombination. I min konst letar jag efter en perfektion i det ickeperfekta och berör teman kring makt, hierarkier och strukturell orättvisa. 

De konstverk som Christian Abrahamsson skapar är till synes enkla och samtidigt brutala: svart-vita grafiska blad, tunga skulpturer; objekt som blir till nya utsagor. Men ser vi noggrannare finns här också en humor, en poetik som rymmer både sorg och en omsorg om de teman Abrahamsson tar upp. Omsorgen gäller också val av material och tekniker. Hans metallskulpturer och stora linoleumtryck söker inte perfektion men är resultatet av noggranna överväganden och en stor hantverksskicklighet.

Tematiskt rör sig Abrahamsson kring “samhällets känsloliv”. Mer specifikt intresserar han sig för vad som sker i de möten som oundvikligen tar plats i allas vår vardag och som är en del av det samhälle vi ofrånkomligt delar. Vad kännetecknar sammanhållning? Vad skapar “gemenskap”, och vad håller på att gå förlorat i en alltmer individualiserad och digitaliserad kultur? Vad händer med oss som individer och grupper när konsumtion och bekvämlighet överträffar mellanmänskliga möten?  

Berättelser och texter ramar in Abrahamssons konst. I utställningsrummet tycks hans konst därmed röra sig långt utanför väggarna; verken växer liksom ut ur sig själv, bortom utställningen och vidare ut i det samhälle som både omger den och som är dess utgångspunkt.

Amanda Angeli Blombäck (f. 1999, Kalix) 

Det här är myren, 2026 
Olja på linneduk 

Sist jag var här var det ju helt öppet mellan öarna, 2026
Ljud, 10:17 min

Det här var havet, 2026 
Olja på linneduk

Det här är slyn och skogen I-VII, 2026 
Olja på papper, mdf, canvas

— Jag arbetar platsbaserat med oljemåleri. Mitt konstnärskap utgår ifrån, och rör sig kring, den ö vid den norrbottniska kusten där jag spenderat mina barndoms somrar. I mitt arbete reflekterar jag kring de spår som detta hårda, kontrastrika och konstant föränderliga landskap har satt i mig. 

I Angeli Blombäcks måleri finns en ö, och på ön — en myr. Ett landskap där tiden inte räknas i sekunder eller år, utan i långsam förvandling över decennier. Här bär marken minnen av far, farmor, farfar. De som reste hus, byggde, drömde. Men minns gör också Blombäck genom växterna, ljuset, stugan där barndomen rörde sig genom rummen. Allt bär spår av det som en gång var, och det som ännu är, men annorlunda. Lite tystare.

Blombäck lägger märke till det som förskjuts och hon känner det som förändras. Med en ödmjukhet inför myrens hemlighetsfulla väsen, myren som långsamt förlorar sig själv, och blir något annat genom landhöjningen. När marken lyfter sig ur vattnet dokumenterar Blombäck detta och hyllar samtidigt platsen. Det är en bild av förändringar, men också en viskning om livet självt. Vi ska alla försvinna, men i den växtlighet som ändå spirar växer ett hopp om det som väntar. Blombäcks måleri står i dialog med naturromantikerna, men sträcker sig vidare — in i mystiken där plats blir närvaro, och det som varit möter det som ska bli. Här ekar filosofen Heideggers tankar om tid och plats, som en djup känsla av samhörighet med det förflutna och med framtiden. 

När måleriet fångar en plats så att dess ande kan skönjas uppstår en känsla bortom orden. Kanske nuddar det vid vad vi ständigt söker i tillvaron.

Time Bohlin (f. 1997, Sjövik/Göteborg)

Vårdar, skördar, önskar fram min nya inbillning II, 2026
Installation med skulptur, teckning och video, 20 minuter, loop

— Min process är både noggrant detalj-inzoomad och impulsivt intuitiv. Arbetet ser jag som ett skapande av och ett sökande efter ledande ljus, transformering och mening. Genom Time Bohlins konstnärskap bjuds vi in i ett myllrande universum av abstrakta former där olika väsen, krafter och rörelser möts. Har vi hamnat i himmelriket — eller i underjorden? Det är hur som helst en plats bortom det omedelbart synliga, där fantasin flödar och öppnar dörrar till mystik och nya sätt att erfara tillvaron.

Bohlins konstnärliga uttryck — i bild, film, ljud och installation — bär spår av gotiskt mörker men också av lekfullhet. Denna värld kan vara en tillflyktsort, men är snarare en trampolin, en svikt som låter oss studsa tillbaka till vardagen med skärpta sinnen och nya perspektiv. Som om vi för en stund har fått syn på världen genom ett kalejdoskop där allt känns igen men uppenbaras i nya perspektiv. Här ryms både lindring och läkning, stimulans och kittling. Här finns det dunkla och hemlighetsfulla, men också nyfikenhet, njutning och en möjlighet att genom Bohlins bildvärld glänta på porten till andliga dimensioner.

Renan De Menezes Anan (f. 1999, São Paulo, Brasilien) 

Kabuto, 2025 
[Hjälm]
Stål, koppar, brons, trä, skinn, upphittat renhorn

Jingasa, 2026 
[Stridshatt]
Stål, koppar, brons, trä, skinn 

ᛁᛅᚱᚾ, 2025
[Järn]
Kopparplatta och etsning

— Min konstnärliga praktik utforskar identitet, arv och mångkulturalitet genom skapandet av skulpturala artefakter. Genom att kombinera traditionella material, såsom metall och trä, och blanda in samtida digitala tekniker, utforskar jag härkomst, personlig erfarenhet och skärningspunkter mellan olika traditioner, material, erfarenheter och kulturer. På så vis gestaltar jag helt nya originalobjekt — resultat av omsorgsfullt hantverk och noggranna efterforskningar.

I Renan De Menezes Anans värld är legering mer än en teknik — det är en tanke, en rörelse, ett sätt att vara. När metaller smids samman föds något nytt. Något starkare, som kan vara både formbart och böjligt. Den processen gäller också i mötet mellan andra material och i överförd mening; mötet mellan händer och materia, mellan objekt och historia, mellan det förflutna och nuet.

Men framför allt uppstår mötet i det som sker i korsningen mellan kulturer, ritualer, symboler — i spåren av liv i olika tider och geografier. I friktionen och sammansmältningen uppstår något nytt som tycks starkare än det gamla. Kanske har människan alltid speglat sig i den andre, lånat former, färger, betydelser som sedan kombinerats och smält samman. 

Anans verk manifesterar sig i bilder och skulpturer, men allt kan samtidigt ses som ett slags självporträtt. Rötter som slingrar sig från Europa och Japan till Brasilien, och nu vidare till Sverige. Dessa rötter har fogats samman. Myt och materia, symbol och substans, gener och språk. Kultobjekt, fragment, berättelser…visst finns det gemensamma drag i kulturers uttryck som ekar genom historien och över världen. Kanske bär vi alla en gemensam kärna? Då kan en symbol från Brasiliens ursprungsbefolkning viska till japansk ornamentik, i en omfamning mitt i en nordisk skog.

Elna Dani Liljedahl (f. 1994, Göteborg)

Ändlöst svall, 2026
Trekanals-video (32 min)

Ängel, 2026 (Visas i trapphuset på plan 3)
Flytande tusch på vägg

En linje utan slut, 2026
Performance under vernissagekvällen

— Jag arbetar med erfarenheter, spår som lämnats i mitt inre, och spår lämnade i den yttre världen. Sen omvandlar jag dessa till något att visa — till nya avtryck, märken, ekon. Jag jobbar i flera medium, inkluderande musik, ljud, performance, video, teckning, tatuering, tryck, scenografi, kostymmakeri och installation.  Spåren av en handling, dokumentationen av rörelsen. Rörelsen som forsande vatten, energi i rörelse. 

För Elna Dani Liljedahl är gränsen mellan liv och konst tunn, nästan upplöst. Ljud, musik, röster, ritualer… den egna rösten, kroppen och interaktioner med omgivningen är lika viktigt som de scenografier, textila skulpturer, tatueringar och den musik som Liljedahl skapar. Den egna kroppens uttryck är därmed sammanflätade med konstnärskollegor och bandmedlemmar, med vänner och med oss omkring, publiken. 

I Liljedahls konst bjuds vi in att ifrågasätta kategorier och förutbestämda normer för beteenden. Här finns en konstnärlig tradition, en kedja där Liljedahl utgör en länk. Ett exempel är 1960-talets Situationister som kritiserade det moderna industrisamhällets konformitet. De hyllade den lekande människan, Homo Ludens, och såg leken som alternativ till arbete och konsumtion. På liknande sätt pekar Elna Danis konst på samvaro som aktiv handling för att finna gemenskap kring att roas, beröras, oroas, glädjas. En uppmaning att leva fullt ut och där också naturen är en relation att värna. Liljedahls konst rör sig därmed i motsatt riktning mot det tillstånd av förtvivlan som ofta genomsyrar vår samtid. En gest av generositet, av hopp, av tilltro till genuinitet i livet. 

Joanne Löfling (f. 1995, Umeå)

Agn, 2026
Skulpturer i stål, korn, jute, vatten och salt

Överväxt, 2026 (Visas på Plan 1)
Skulptur av stål, korn, jute, vatten och salt

— Det finns ett kraftfält som lockar mig att utforska dolda gränser, hur personliga energier uppstår och verkar i dessa. Jag tecknar linjer av fåror längs åkern som växer i vida, parallella bågar. Balanserar där det svänger ner mot dikeskanten. Mina händer letar handtag. Jag plöjer, gräver och river. Gödslar och sprider näring tillsammans med maskinernas kroppar, sår i långa rader och betraktar de förväntningar som följer. Skörden separerar korn från agn. Jag vill ta tillvara på förvandlingen.

I Joanne Löflings konst möts jord och handling. Ärja, som är ett äldre begrepp för att plöja, är centralt. Det för tankarna till processer såsom odling och sådd, men också till slitage. Bågen är den återkommande formen i hennes skulpturer. Den tycks spänna mellan det förflutna, nuet och framtiden och uttrycker på så vis närhet till det liv som ständigt är i rörelse av årstider och klimat. 

Löfling arbetar utifrån sin hembygd, en gård och en plats där jorden brukats av familjen i generationer. Här odlar hon idag sitt eget korn som stöts till mjöl och blandas med salt och vatten. Detta blandas med juteväv, oxiderande metaller och mineraler. Blandningen blir ett unikt material som får klä de metallskelett som Löfling själv svetsar. Så formas de doftande objekten; skulpturer eller väsen. Vi bjuds in i en värld där ömhet, tröst och existentiella frågor lutar sig mot skog och mark, himmel och jord.

Måns Palmberg (f. 1995, Långshyttan)

Stillebenmåleri, 2026
Olja på mdf och duk, varierande storlekar

— Mitt måleri bygger på en växande samling loppisfynd, skulpturer, skräp och diverse material. Jag arrangerar föremålen fram och tillbaka på mitt bord i ateljén tills jag hittar ett motiv som känns spännande att måla. Jag inspireras av bildskapandets möjligheter och den variation som olika stilleben tillför mitt måleri. Jag är därtill lika nyfiken på att blanda och applicera färg som jag är på att utforska vilka slags bilder jag kan skapa.

Måns Palmberg rör sig med samma förundran inför måleriets väsen som inför världen själv. Föremål, företeelser, ögonblick — i hans händer löses vardagens detaljer upp och får ny form. Ett stilleben blir en tolkning, en förskjutning, en öppning. Genom Palmbergkonst ser vi kanske inte tingen som de var och inte som de är — utan som de skulle kunna vara?

På pannån sker en förvandling. En leksakshäst blir till en verklig häst. Eller till en… ja, något annat. Något som framträder men ännu inte har ett namn. Palmberg leker. Med upphittade saker och stenar, med rester, skräp och prydnader. Det är en lek som härrör ur ett allvar. Eller är det tvärtom, kommer allvaret fram genom leken? För vad vet vi, egentligen — om världen vi rör oss i, om det vi tror oss se, om bilderna som speglar men också förskjuter?

Måleriet är Palmbergs sätt att lyssna. Det är långsamt. Det kräver närvaro, en sorts fördjupad blick. Och i det målade öppnar sig ett rum — utan språk, men fullt av mening. Där får vi stanna upp. Förundras och känna. Kanske kommer skrattet först. Kanske kommer tanken. Kanske är de samma sak.

Sofia Tien (f. 1997, Stockholm)

Skogsflytare, 2026
Olja på pannå

Flyga kräla dansa, 2026 
Olja på pannå

Kollagebok, 2024–2026
Blandteknik

My God, Where Are You?, 2026
[Var är du Gud?]

Performance (ca 30 min) under vernissagekvällen

—  Jag minns en intervju med en präst som talade om mänskliga relationer, särskilt den nära parrelationen där man kanske känner varandra bäst av alla. Ändå finns där alltid ett avstånd. Han betonade vikten av att visa respekt för den andres mysterium — att värna det som ligger djupast i en annan människa, en kärna man inte bör jaga efter eller försöka avslöja. Genom den vägen uppstår en dynamik och spänning, en relation där man gång på gång ger och tar.

I det nära mötet mellan människor ser Sofia Tien en parallell till sin egen relation till måleriet, en relation som nu har pågått i nästan ett decennium. För Tien är måleriet en gåtfull process som hon till viss del förstår, men inte helt vill genomskåda. Målandet blir ett utbyte av hemligheter mellan konstnären, materialet, det medvetna och det omedvetna. Hon blir häpen och känner lycka när färgen och motiven överraskar henne, en händelse som står i kontrast till det moderna samhällets besatthet av det vetenskapliga och rationella.

Fanny Åberg (f. 1995, Stockholm)

Hålla ihop, 2026 (Visas på Plan 4)
Installation med ljud (23:26 minuter), projicerade videoloopar, bomullsväv, bomullsgarn, skärmväggs-stommar och video på monitor (17:14 minuter)

— Jag arbetar främst med rörlig bild och installation i mitt gestaltande av frågor relaterade till sjukdom, kvinnoroller och mellanmänskliga relationer. Genom att placera egna erfarenheter i historisk eller samhällelig kontext undersöker jag hur mening, mönster och förskjutningar uppstår inom dessa områden.

I Fanny Åbergs konstnärskap möts samhälle, kropp och själ. Hon reflekterar över gränserna mellan den egna kroppen, psyket och de sociala normer vi lever med. Hur dessa relationer förhandlats över tid och hur de ska förstås i förhållande till inre upplevelser som är lika verkliga som hus, bilar, sophantering och nyhetsflöden. Vad är friskt och vad är sjukt? Vad är privat och vad är allmängiltigt? Var möts min själ och ditt medvetande?

Åberg har egna erfarenheter av psykisk sjukdom men stannar inte vid det självbiografiska. Hon använder sina upplevelser för att belysa samtida samhällsstrukturer och medicinska etablissemang, samt har i flera verk med öppet sinne och stor nyfikenhet utforskat hur psykiskt sjuka kvinnor bedömts, behandlats och porträtterats genom historien. 

Med värme och humor tar hon sig an dessa frågor och omfamnar också de anhöriga i sitt sökande. Vilken roll får en mamma till den dotter hon vill hjälpa men stundtals inte når fram till? Vad händer med känslor av skuld och skam, oförmåga och oändlig kamp för alla de som är inbegripna i en dans där ingen klarar sig helt själv? Kanske är det här vi ser den största av kärlekshandlingar — att härda ut tillsammans. 

Tin Åling (f. 1999, Stockholm)

En badvakts dagbok, 2024–2026

Hålla andan och lösa Rubiks kub i bubbelpoolen
Handtuftad, akrylgarn på juteväv 

“— Det står ju att man ska ha byxor när man badar?”
Handtuftad, akrylgarn på juteväv

Sjöjungfru på besök
Handtuftad, akrylgarn på juteväv 

Varför bajsar man inte bara i toaletten?
Handtuftad, akrylgarn på juteväv 

Videoanimationer ”En badvakts dagbok” (2024–2026)
Digitala animationer

— I mitt konstnärskap intresserar jag mig för människor och deras beteende i samspel med andra och med sig själva. Jag avbildar mänskliga situationer i ett försök att förstå, avkoda och närma mig min egen verklighet. Genom handarbetets upprepning och textilens värme tar jag hand om och värnar om vardag jag delar med andra. I mina stilistiskt enkla, färgglada och textila verk blir samtiden uppmjukad, mänskligt beteende dissekeras och förenklas för att uppmärksammas. Jag skapar en parallell verklighet där man genom mina ögon får syn på världen.

I vardagens brus möter vi ständigt människor som irriterar, situationer som trasslar, det uppstår förväxlingar och missförstånd. Tin Åling samlar dessa berättelser och förvandlar dem till bilder. Det är Ålings vardag vi ser, men det handlar också om den vardag vi delar i egenskap av att vara människor och samhällsmedborgare. Banala händelser som ställer till det…det är livets vedermödor men också livets komik.

Åling stannar dock inte vid att enbart registrera i form av teckningar och animationer. Genom den långsamma metoden tuftning, växer bilderna vidare till rumsliga verk i garnets möte med väven. Tjocka mattor av trådar och färg. Att tufta är en stilla handling, men den kräver uthållighet. I en envis rytm av händers arbete tar hantverket sin mjuka gestalt. Tråd för tråd. Mattan är både yta och objekt, den bär på tidens gång. 

Samtidigt finns det omedelbara ögonblicket i motiven. Vi krockar mellan snabbhet och långsamhet, irritation och tålamod, smutsigt och rent. Och vidare: Mellan kropp och skugga, skört och rått, likgiltighet och begär. Åling visar oss en värld av frustration, empati och dråplig humor.