Anneli Furmark / Du är jordens medelpunkt

Anneli Furmarks arbeten, såväl serier som målningar, handlar ofta om människors relationer till varandra, landskapet och platsen. Berättelserna utspelar sig gärna i nordliga landskap och i synnerhet i dess hus och byggnader.

Bildmuseet presenterar teckningar, serier, måleri och skissböcker från åren 2010–2026. Här visas också en film som skapats speciellt för utställningen, där skådespelare ger röst åt korta berättelser från Furmarks serieromaner.

Serier, teckningar, målningar,  2010–2026; Anneli Furmark 

Varför uppstår behovet av att berätta om det man ser och är med om i bild, eller i text, eller både och? Många verkar ju klara sig hur bra som helst utan det. Andra måste. Eller måste och måste förresten, de har lust till det. Lusten övervinner svårigheterna. Jag vet inte vad jag annars skulle ha gjort.  

Serierna fanns med från början, som barn läste jag allt jag hittade i serieväg. Jag slutade egentligen aldrig att läsa serier, när jag blev vuxen på 1980-talet kom tidskriften Galago, (senare även förlag) som kom att bli väldigt betydelsefull för mig och många andra svenska serieskapare, kanske de flesta. Därigenom dök jag också in i de internationella tecknade serieböcker för vuxna som jag aldrig lämnat sen dess, jag ska inte gå in på alla tecknare och författare för då tar det upp hela utrymmet här. Jag förstod aldrig varför serier skulle vara sämre läsning än enbart text, en uppfattning som var mycket vanlig när jag var ung. Den idén har levt kvar länge men börjar väl ebba ut nu. Om man vill rita egna serier behövs inget mer än papper och pennor, ändå har man en hel värld. Och man får bestämma allt! Jämför med att göra film till exempel, så oändligt mycket krångligare. 

När jag kom på att jag kunde rita serier lossnade texten. Mina tidigare skrivförsök (bortsett från brev och dagböcker) hade alltid hamnat i byrålådan, eller i någon gömma på datorn som jag aldrig öppnade. När jag lät personerna i serierna säga saker flyttade dialogen plötsligt ut ur mitt eget trassliga inre och jag slutade bli generad av det de sa. Jag var koncentrerad på det tidskrävande men roliga arbetet med att gestalta miljöerna och personerna i bild, och sen skulle de ju säga något också, så då fick jag hitta på det. Så arbetar jag fortfarande.  

Jag tänker mig som sagt att en konstnär vill flytta ut från sitt eget trassliga inre, inte nödvändigtvis bearbeta det om och om igen. Man utgår från sig själv, men det är ändå det man ser som är det viktiga. Hur ljuset faller. Hur någon ser ledsen ut på bussen, eller glad. Ett ensamt hus, en vårhimmel, träd med spretande grenar mot samma himmel. Blänket i vattenpölar. Människor, och kanske något som pågår i deras trassliga inre. De landskap som uppstår i mina bilder är ofta de jag känner mig hemma i. De platserna ligger också ofta långt norrut i världen. På vissa platser kan jag känna mig mer hemma än hemma. 

När jag var ett barn i Norrbotten på 1960-och 70-talen hette det att man ritade. Jag var bra på att rita. Sen började jag på konstskola och då hette det teckna. Andra elever på konstskolorna var minst lika bra som jag på att teckna, vissa mycket bättre. Det var en kris. Den där lilla kön av kompisar på lågstadiet som ville ha beställda teckningar utförda av mig fanns inte längre. På något sätt skakade tillvaron. Varför fortsatte jag? Varför skulle man hålla på, vad var meningen? Jag började fundera på vad Konst var för något.  

Som barn tänkte jag aldrig på det. Jag tyckte om att se på målningar och skulpturer, och jag gjorde ingen skillnad på om det var en målning av en känd konstnär eller en massproducerad julbonad. Allt möjligt kunde vara inspirerande: Hur Ivar Arosenius ritade prinsessor, hur Ingrid Vang Nyman ritade lakritsgodisar i en sockerskål i Pippi-boken, hur en (tyvärr okänd) konstnär målade månsken över vit snö på just en julbonad i papper på väggen hos min farmor. Att viss konst var hög och annan låg lärde jag mig långt senare. Jag var ute på ganska många irrvägar när jag studerade konst. Serierna började jag med på allvar först när jag slutat på konsthögskolan. Serier var inte konst då. Nu är de konst, ibland. Oklart varför. Teckningen fanns alltid kvar, ibland nästan i smyg. Jag har alltid återvänt till ritandet. 

Landskapet 

Jag tycker det är någonting besvärligt med att säga att jag målar landskap. Det reducerar liksom omgivningen till ett motiv, något att titta på, en utsikt genom ett panoramafönster. Som att säga NATUREN och glömma att vi är NATUREN. Det är väl romantiken som spökar här, att landskapet skulle vara en förlängning av ens sinnesstämning. Det är snarare så att vissa landskap skapar en sinnesstämning i en själv, något man skräms eller attraheras av. Eller som är mer hemma än hemma. 

Jag vill hellre att landskapet ska vara något jag är i, som jag måste gå in i och förstå. Jag tycker mycket om äldre landskapsmålare som Carl Fredrik Hill, Vera Frisén och Nikolaj Astrup. De har varit på platsen och glömt bort sig själva, låtit landskapet flytta in i dem. Kanske är det ett sätt att erövra utan att kolonisera. Som landskapsmålare vill man inte äga det, eller utvinna någonting ur det utom själva bilden. Och platsen, till exempel fjällen, bryr sig ingenting om dig. Du är inte jordens medelpunkt. Om du inte är en sån som spränger eller bygger vägar eller gruvor, ja ni förstår. 

Landskapet märks starkast i de av mina böcker som utspelar sig på Island och i Nordnorge, serieromanerna Jordens Medelpunkt, En sol bland döda klot och Närmare kommer vi inte. I Jordens medelpunkt från 2012 säger huvudpersonen Axels mamma: ”Naturen där (i fjällen) är så oberörd liksom. Jag menar inte orörd, utan oberörd.” I samma bok säger mammans kille Toralf irriterat att Axel tror att världen kretsar kring honom. Men tror inte alla det? Det är inte samma sak som att vara självcentrerad, eller att inte bry sig om vad som händer med andra levande varelser eller med planeten. Men det är alltid du som tittar ut på världen, den kretsar kring dig. Alla är jordens medelpunkt. 

Husen 

Många av husbilderna i utställningen kommer från min allra närmaste omgivning. Ibland faller ljuset på ett sätt jag inte sett förut, och ett hus jag inte direkt lagt märke till blir synligt och något jag vill få fram på bild, ofta med kritor. Årstiderna spelar stor roll. I november, till exempel, slocknar många färger medan andra får plötslig lyskraft. En gång för några år sedan, det var under pandemin, bestämde jag mig för att teckna/måla (jag vet inte riktigt vad man säger när det gäller kritor) det jag hade runt omkring mig under ett år. Sommaren var svårast och allra svårast var det i början av juni. Grönskan tog över, men jag tycker att jag lärde mig något under det försöket: Att det alltid finns något vid sidan av att fästa blicken på, och att hitta en krita som passar bredvid det gröna. Kanske är det ofta det jag är ute efter i mitt arbete som helhet: vrida blicken lite, se det jag inte sett, titta på det oansenliga för att upptäcka något oväntat. 

Det kan vara så med karaktärerna i mina böcker också. De är inte direkt några hjältar. De hamnar ofta i situationer där de måste handla fast de kanske helst velat låta bli. Jag får dem att göra saker de egentligen inte vågar, för att se vad som händer. Det är väl ingen slump att flera av dem är queera. Ett citat som tillskrivs Tove Jansson, som för övrigt är en av mina stora idoler, är detta: ”Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd”. Kanske är det så att jag tycker att de starka och modiga människorna inte är så roliga att skriva om. Det händer mer runt fegisarna, i min värld. Eller som Elise säger i boken Gå med mig till hörnet: ”Vad gör man om man inte är stark då? Vad gör man om man är svag och dum i huvudet”?” 

Filmen 

Jag har arbetat med animatören Frida Hammar och musikern Elmer Hallsby i två tidigare utställningar, Medan det pågår på Köttinspektionen i Uppsala 2019 och En dag i morgon på galleri Verkligheten i Umeå 2021, där Frida gjort film utifrån mina bilder och Elmer musik. Nu samarbetar vi igen för ett bildspel med några avsnitt ur serierna. Den här gången tillkommer två konstnärer som jag länge velat göra något tillsammans med: Skådespelarna Sven Björklund och Petra Brylander ger liv och röst åt karaktärerna Peter, Järven, Rune, Boman, Siv, Gerd, Dagmar och Elise, och några till. 

Skissböckerna 

Mina skissböcker är ganska tunna häften i A5-format som är lätta att ta med. Jag har alltid en på gång och det finns en rätt stor samling nu. Ibland räcker ett häfte i flera månader, ibland fyller jag ett på ett par veckor, särskilt om jag reser. När jag var yngre skrev jag sida upp och sida ner i dagböcker. Jag skriver inte i skissböckerna nu, annat än mycket korta saker. Tecknandet har blivit min dagbok, och jag återvänder ofta till skissböckerna. Teckningen återkallar hela situationen på ett sätt som fotona i min telefon inte kan göra. Ibland letar jag efter en särskild karaktär eller en plats som jag ska använda till en serie eller en målning, men oftast har skissboken ingen annan funktion än att följa med mig och hjälpa mig att se saker. Tecknandet är för mig ett sätt att stanna på en plats, att minnas och att hålla kvar ögonblicket. Och ibland, i lyckliga fall, att förstå någonting.