Sara Granér / Räls oss ifrån ondo

Sara Granérs färgstarka bildspråk och karaktäristiska fabeldjur har flyttat ut ur teckningarna och samlats kring en absurdistisk modelljärnväg. Mattor i tuftat garn möter svetsat skrot och keramik i en lekfull installation som för tankarna till ett samhälle betraktat från ovan.

Räls oss ifrån ondo är en utforskning av de kollektiva erfarenheter, drömmar och frustrationer som finns kring järnvägen. Symboliskt kan en järnväg också representera mellanmänsklig kommunikation. Varför måste den vara så skruttig, och varför är det så svårt att boka en biljett? Vart är vi på väg? Granér kombinerar lekfullhet med politiskt allvar och existentiell förvirring.

Sara Granér

När jag har tecknat har jag fascinerats av hur tekniken spelar med innehållet i bilderna, och hur en stämning växer fram via materialet som jag arbetar med. Akvarellen har ofta stått för något ambivalent och vemodigt, kritorna för en kontakt bakåt, mot barndom och något grundläggande. Jag har dragits mot att undersöka material och deras betydelse för uttryck också utanför tecknandet. I det sökandet har jag gått kurser i tuftning och konstruktionssvetsning på KKV (Konstnärernas kollektivverkstad) i Göteborg och Bohuslän och har sedan många år också arbetat med keramik. Det är fascinerande att se hur tecknandet kan flytta ut i den tredimensionella världen. Mitt skulpturala arbete ligger ofta nära teckningen och har inte sällan en tvådimensionalitet i sig.  

I utställningen Räls oss ifrån ondo har jag arbetat med flera olika material och byggt en värld som för tankarna till lek och till ett samhälle som betraktas lite ovanifrån. De konstnärliga teknikerna är på sätt och vis varandras motsatser. Metallen är hård och stel och tuften är mjuk och organisk. Samtidigt finns det en grovhet i uttrycken som förenar dem och som jag tycker spelar väl med sättet jag tecknar på. Jag tecknar ofta med grova och spretiga linjer och det finns något stelt över figurerna som för tankarna till en robots eller en hieroglyfs kantiga kroppsspråk. 

Jag tror inte att det är någon slump att jag har dragits till just tuft och svets. Skrot är spännande i en värld som måste hantera otroliga trasigheter, ekologiskt, socialt och mellanmänskligt. Stål och metall har en gång stått för framtidstro, expansion och styrka, men i en tid då vi försöker hantera industrikapitalismens skuggsidor och kriser träder något sårbart fram. Tuften å sin sida kan svara mot ett behov av att tillföra mjuk omsorg till världen. Samtidigt finns det en inneboende ambivalens i materialet, korta garntrådar som kan separeras från varandra på ett annat sätt än penselstrecken i en målning. Det finns också något fascinerande i hur en bild kan befinna sig i gränslandet mellan två- och tredimensionalitet. När det mjuka och det hårda möts tycker jag att något ömsint väcks till liv. Det blir också ett möte mellan det grå i metallen och det färgrika i tuften som är roligt att experimentera med.

Att arbeta med en järnväg har för mig olika bottnar. Dels finns det en naturlig relation till leken, till barndomens modelljärnvägar och bilbanor och känslan av att kunna bygga egna världar. Dels har jag alltid varit intresserad av det kollektiva, av att försöka se på samhället som ett slags väsen och gemensam angelägenhet, lite ovanifrån eller med en distans, så som det kan bli fysiskt i ett utställningsrum. I järnvägen finns så många kollektiva erfarenheter – drömmar, frustration och ilska – som jag har blivit nyfiken på.

När jag en gång la upp en tecknad serie gjord på olika post-it-lappar på Instagram, samtidigt som jag satt i SJ:s telefonkö och var irriterad över hur svårt det var att boka en tågbiljett mellan södra och norra Sverige, slogs jag av hur mycket respons jag fick. Jag började fundera mycket på alla känslor som väcks av att åka och försöka åka tåg, och hur vår relation till järnvägen ser ut. Hur den här relationen är gemensam till sin karaktär. Det finns, tror jag, en stor spännvidd mellan frustration över försenade tåg, att ha tråkigt medan man väntar på sin tur och att känna sorg över att det ibland är enklare och billigare att ta flyget än tåget. Att vi har haft så svårt att ta hand om det som finns mellan oss, rälsen, naturen, det mellanmänskliga och gemensamma. Samtidigt präglas relationen av längtan och behovet att nå fram till andra. 

Järnvägen hackar och stör våra dagsplaner, våra arbetsliv och våra tankar om hur samhället skulle kunna vara. Det finns historiska trådar bakåt till en tid då järnvägsnätet byggdes. I Umeå i Västerbotten finns det dessutom ett särskilt rotsystem i och med Sara Lidmans Jernbane-epos. Det har också en kollektiv utgångspunkt i drömmar och besvikelser.  

Tåget tycks slå an en annan nerv i oss än andra fordon. Vi använder uttryck som att något går som tåget, går som på räls eller att någon eller något har spårat ur. Vi säger inte ”det går som en Audi på E6:an”, eller “det går som ett inrikesflyg mellan Arlanda och Umeå”. En järnväg kan också ses som en önskan om kommunikation på ett mer symboliskt plan. Hur vi på olika mer eller mindre skrotiga sätt försöker nå fram till varandra och står som dumma sönderrostade robotar när vi misslyckas. Och kanske behöver att någon ska lägga en mjuk vänlig tuftad hand över det som gått sönder.