Konsthögskolan Umeå / After Tomorrow at Sunrise

After Tomorrow at Sunrise presenterar verk av Ángela Abuja Miranda, Ida Boman, Josefine Borgström, Simon H. Danielsson, Maja Gregor, Juni Liv Uma (Maria Bengtsson), Beatriz Martins, Laoise Ní Ghríofa, Janina Renström, Raphael Vargas och Ágnes Vokatá, som alla går ut masterprogrammet i fri konst på Konsthögskolan i Umeå. Huvudhandledare och curator: Annika Eriksson, konstnär och professor. 
 
Examensutställningen på Bildmuseet är kulmen på en period av intensivt arbete och research. Under masterprogrammet har studenterna utvecklat sina praktiker, utforskat konstens historia och samtida sociala relevans, dess aktuella teman och status. För dig som besökare erbjuder utställningen inblickar i samtidskonstens diskussioner, tekniker och material.  
 
Utöver sina individuella arbeten i examensutställningen har studenterna detta år skapat ett kollektivt verk, en skulpturträdgård på älvbrinken utanför Bildmuseet. Utställningens titel, After Tomorrow at Sunrise, refererar till en strof ur Derek Jarmans ljudpoem och film Blue från 1993.

• Annika Eriksson, curator

  Ett återkommande tema under mina samtal med studenterna under deras två år på masterutbildningen har varit hur en konstnärlig process ser ut, hur vi kan bejaka den och välkomna det som vi ännu inte kan analysera. Denna så tidskrävande, smärtsamma och ändå helt fascinerande process är något som alla konstnärer kan relatera till. Att analysera men också att våga släppa taget, att lita på både intellekt och intuition. Det är avgörande.

  Utöver sina individuella arbeten i examensutställningen har studenterna detta år skapat ett kollektivt verk, en skulpturträdgård på älvbrinken utanför Bildmuseet. Inspirationen kommer från en av många konstnärliga praktiker vi har närmat oss, nämligen den brittiska konstnären, filmaren och trädgårdsmästaren Derek Jarman (1942–94) och hans märkvärdiga, vilda trädgård med växter och skulpturer – ett uttryck för ren kreativitet. Den blottlägger för oss själva kärnan i varför vi konstnärer drivs till att skapa konst och varför det är så viktigt att bejaka öppenhet och samarbete. Utställningens titel, After Tomorrow at Sunrise, refererar till en strof ur Jarmans ljudpoem och film Blue från 1993.

• Kollektivt konstverk

  Avgångstudenterna och deras professor Annika Eriksson

  Trädgården, 2024
  The Garden
  Olika material

  Trädgården är ett kollektivt verk av konstnärerna i avgångsutställningen och deras professor, konstnären Annika Eriksson. Deras skulpturträdgård på älvbrinken utanför Bildmuseet är inspirerad av den brittiska konstnären, filmaren och trädgårdsmästaren Derek Jarman (1942–94) och hans säregna trädgård på en grusslätt vid havet i skuggan av ett kärnkraftverk.

• Konstnärerna och deras verk

  Ángela Abuja Miranda (f. 1998, Madrid, Spanien)

  Pero no podemos simplemente sentarnos y mirar nuestras heridas para siempre, 2024
  Men vi kan inte sitta här och betrakta varandras sår för alltid
  Målning: vattenfärg, gouache, bläck, oljefärg, vax och keramik på papper

  Shallow Heart Lonely Hunter (esto no eres tú pero tiene una foto tuya), 2024
  Ytligt hjärta ensam jägare (det här är inte du men det har ett foto av dig)
  Skulptur: vax och oljefärg
  
  Kan vi återhämta oss från de smärtor vi bär på? Eller kommer vi att stanna här för alltid, återskapa oss själva med dem? Det är frågor som Ángela Abuja Miranda, med ett otraditionellt sätt att använda material och tekniker, försöker besvara i sitt verk. Genom oväntade färgkombinationer och framställningar av kroppen skapar konstnären en dialog mellan smärta och begär. Hennes verk i utställningen består av två delar, en målning och en skulptur.

  Målningen Pero no podemos simplemente sentarnos y mirar nuestras heridas para siempre [Men vi kan inte sitta här och betrakta varandras sår för alltid] refererar till Sandro Botticellis målning Scenes from The Story of Nastagio degli Onesti från 1483, vilken i sin tur avbildar en del ur Decamerone av Giovanni Boccaccio. Abuja Miranda ger en ny bild av karaktärerna och vecklar ut en berättelse om självdestruktion och generationstrauma. Med skulpturen Shallow Heart Lonely Hunter (esto no eres tú pero tiene una foto tuya) [Ytligt hjärta ensam jägare (det här är inte du men det har ett foto av dig)] berör hon människans ständiga behov av begär, som en outsläcklig eld i bröstet.

  ”Med försoning genom kärlek vill jag bjuda in betraktaren att reflektera och släppa sina känslor fria, oavsett bakgrund eller historia. För det är aldrig för sent att släppa taget. För vi kan inte sitta här och betrakta varandras sår för alltid”.

   

  Ida Boman (f. 1981, Umeå, Sverige)

  stammar tiden märgen talet, 2024
  Installation: Björk, stålvajer, väggfärg, text, epoxi, hår, sten
  och älvlera.

  Ida Boman intresserar sig för långsamma och subtila processer, både mänskliga och ickemänskliga, där kontraster mellan stora skeenden och detaljer kan ge en känsla av absurditet. Med ett gränsöverskridande förhållningssätt undersöker hon frågor om hur vårt vetande görs, och vikten av obegriplighet i sådana processer. Hon söker den poetiska potential som kan finnas i alla slags relationer, där hon med poesi letar efter det hon kallar töjbara platser och utvidgade kroppar.

  Installationen stammar tiden märgen talet utgår från fällningen av en björk i Västerbottensfjällen och den efterföljande reflektionen över om det verkligen kan vara en fjällbjörk om den är hög och rak och inte avviker från en björks normalutseende. Installationen består av den fällda björken tillsammans med skulptur och text. I arbetet har konstnären inspirerats av trädets fläckvisa teckning av lavar utspridda som öar i en arkipelag. För henne är arkipelagen en skärningspunkt mellan fast och flytande, en plats där landmassa luckras upp, där linjer bryts och dras om.

  ”Idén om linjen och dess materiella realitet är återkommande i min praktik. Dragen fysiskt i ett landskap, som ords utsträckning, en tankes riktning eller en spänd vajer. Jag gör försök till omledningar och uppbrytningar där kropp och plats oundvikligen är i relation och där skillnader (inte likheter) är elementära.”

   

  Josefine Borgström (f. 1992, Karlskrona, Sverige)

  Hot Spaces, Wild Mouths I, II, III, 2024
  Varma rymder, vilda munnar
  Serie av tre målningar: olja och oljepastell på linne

  Skisser, 2024
  Blandteknik

  Josefine Borgström arbetar främst med storskaligt måleri där hon utforskar kön och sexualitet genom teman som sport och konsthistoria. Hon undersöker det ibland oklara gränslandet mellan kontrasterande koncept, som intimitet/våld eller det vackra/det groteska med ett lika stort fokus på rörelser eller handlingar hos den mänskliga kroppen som på oljefärgens materialitet.

  Hot Spaces, Wild Mouths [Varma rymder, vilda munnar] är en serie målningar baserade på referenser från kvinnlig amerikansk fribrottning – underhållningsbrottning – som mycket tydligt synliggör idén om sport och kön som uppträdanden. Klädda i avsiktligt stereotypa rolldräkter gestaltar brottarna fejder, vänskaper, kärlekar och slagsmål för sin publik, och gränsen mellan egenmakt och fetischinnehåll blir otydlig.

   

  Simon H. Danielsson (f. 1997, Malmö, Sverige)

  Sällskapsrummet, 2024
  Performance och installation: clementiner, äpplen, morötter,
  blyertsteckning, textil, torkpapper, papier-maché, video och
  blyertsteckning. En performance utförs under vernissagen,
  den 24 maj (60 min).

  I verket Sällskapsrummet utgår Simon H. Danielsson från strävan efter att visa empati och omsorg. Från egna erfarenheter av vårdyrket vet han vikten av att ge trygghet och stabilitet åt vårdtagaren, men också svårigheterna att nå fram: det begränsade rummet, springorna mellan omvårdnad och grymhet, det monstruöst empatiska.

  På vägen till jobbet stötte han ofta på mördarsniglar, vilket i installationen kopplas till ett ömtåligt möte mellan två individer. Den ena vårdar och den andra vårdas, om och om igen. Mötet sker i det allmänt privata, dit man går för att nå ut, sträcka ut sina spröt, äta något möjligtvis. Sällskapsrummets intimitet. I fönstren ser vi en död harkrank.

  I Sällskapsrummet blir man välkomnad med filt och mat, vårdgivaren förbereder och vägleder så bra den kan. Tiden måste passas. Rummets hjärta är schemat som pumpar mekaniskt. Utanför bildas en kö som bestämmer vem som får vård, och vem som blir utan.

  
  Maja Gregor (f. 1999, Koprivnica, Kroatien)

  And you can hold me, as he held her, 2024
  Och du kan hålla om mig, som han höll om henne
  Fotografi

  A self portrait / Ett självporträtt
  The edge / Kanten
  I can’t mourn anymore / Jag kan inte sörja någon
  A love letter / Ett kärleksbrev
  Love without violence / Kärlek utan våld
  My spine can no longer be touched by idle fingers /
  Min ryggrad kan inte längre beröras av lediga fingrar
  They say hair holds memories / De säger att håret har minnen
  This is not a love letter / Detta är inte ett kärleksbrev
  Portrait of Abdulsalam / Portrait of Sam
  Porträtt av Abdulsalam / Porträtt av Sam

  Maja Gregor arbetar framför allt med fotografi och film och ett fokus på teman som femininet, sexualitet och personlig identitet. Med kameran som verktyg utforskar hon egna relationer och hur de påverkar hennes förhållande till sig själv.

  Verket And you can hold me, as he held her [Och du kan hålla om mig, som han höll om henne] fungerar som en reflekterande dagboksanteckning och utforskar personliga händelser och upplevelser genom kamerans lins. Installationen förmedlar en berättelse och perspektiv på livet och låter betraktaren sammanfläta sina egna upplevelser med konstnärens personliga reflektioner. Den bjuder in dig att agera som observatör: observatör av livet, observatör av subjektet, observatör av observatören.

  
  Juni Liv Uma (f. 1984, Borås, Sverige)

  Transportör, 2024
  Eoners ekon, 2024
  Blandteknik

  Sedan några år tillbaka arbetar konstnären Maria Bengtsson under konstnärsnamnet Juni Liv Uma. Hon arbetar med skulptur i relation till plats och materialitet och utgår i sina konstnärliga utforskningar från tingens fragmentariska komposition.

  I verket Transportör arbetar Juni Liv Uma med den gröna skärmen som avskiljare, och hur den – som hon ser det – håller löften om framgång. Hon har använt sig av en uråldrig hantverksteknik, korgflätning med tuskaft, där materialen läggs ovan eller under. Av eller på. Etta eller nolla. I Eoners ekon kopplas blad av aloe vera-plantor samman med ett elektroniskt kretskort. De elektriska pulser som strömmar genom plantorna när de rör sig och reagerar på sin omgivning, blir till ljud.

  
  Beatriz Martins (f. 2000, Cartaxo, Portugal)

  Close Reading, 2024
  Närläsning
  Installation: handgjort papper, bioplast, porslin, metall
  Gravyrer: etsning

  Inspirerad av sina omgivningar arbetar Beatriz Martins med olika typer av ytor, utforskar texturer och märken. Genom att observera världen utanför finner hon detaljer som fångar hennes uppmärksamhet och gör henne tillräckligt nyfiken för att stanna upp, ägna tid och upptäcka deras inverkan på henne. Dessa detaljer är märken som finns på ytor, spår av något eller någon, tecken på liv som konstnären vill uppmärksamma oss på.

  Så, med ytor i åtanke, bearbetar hon dem, rispar och skadar plattor genom teckning, och skapar sina egna texturer genom materialets plasticitet. I Beatriz Martins arbete är processen mycket viktig. Genom att lita på den kan hon fritt utforska materialet, skapa egna ytor där vi kan känna igen linjer och punkter, söka efter former och skuggor, och granska det obehagligt bekanta i deras bräcklighet, transparens och oregelbundenhet.

   

  Laoise Ní Ghríofa (f. 1999, Galway, Irland)

  Ag faire orm, ag faire ort, 2024
  Ser på mig, ser på dig

  Aon dó capall is bó, 2024
  Ett två häst och ko (ur irländsk sifferramsa för barn)

  Sláinte Banríon na Mara, 2024
  Ett två häst och ko (ur irländsk sifferramsa för barn)
  Pärlor, textil och akryl på duk

  (W)rath, 2024
  (En lek med det engelska ordet för vrede, ‘wrath’, och det irländska ordet för ringfort, ‘rath’)
  Installation, trä och keramikplattor

  Laoise Ní Ghríofas verk utforskar förhållandet mellan färg, material och språk. Med sina ljusa målningar skapar hon rum som bjuder in betraktaren att interagera med och bli del av verket. Hon utforskar konstnärliga uttryck genom reduktion och färg och, med fokus på form, kroppar och kläder, hur vanliga, vardagliga ting kan omvandlas till sina egna berättelser. Som modersmålstalare av irländska och engelska leker hon med språket i titlarna på sina arbeten.

  De verk som Ní Ghríofa visar här i utställningen är huvudsakligen inspirerade av irländsk mytologi och haute couture. De utforskar hennes egna minnen och förhållande till uppväxten i Irland, och är en dialog mellan vad hon minns och hur hon förmedlar detta på duken. Installationen och målningarna skapar ett utrymme som vi kan träda in i och bli en del av, skapa våra egna imaginära rum inom ramen för hennes verk.
  
  

  Janina Renström (f. 1997, Nässjö, Sverige)

  Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här på tv, 2023
  Serie av tre målningar: olja på linneduk

  Genom måleriet vill Janina Renström berätta, men också vilseleda. I hennes målningar sker allt framför en kamera, som i en film. Hon bearbetar fotografier ur äldre privata fotoalbum som ofta bär på något som är svårt att tyda. Frysta ögonblick som ägaren knappt minns, där innebörden har börjat suddas ut. Det svårtydda målas ut i lager av färg.

  Jag trodde aldrig jag skulle säga det här på tv består av tre målningar där vi som betraktare bjuds in i ett privat rum med fem kvinnliga gestalter i olika åldrar. Titeln anspelar på en replik som känns igen från realityserier. Precis som sådana teveproduktioner visar en tillrättalagd bild av verkligheten eftersträvar Janina Renström en imitation av autenticitet, men också en relation mellan betraktaren och de blickar som möter oss i hennes målningar.
  
  
  Raphael Vargas (f. 1987, Vitória - Espírito Santo, Brasilien)

  i mörkret, 2024
  Installation med 16 mm projektor och film (7.30 min), ljud 1 (6 min), ljud 2 (9 min), silvergelatintryck, 4x5 film, akrylplast, bok

  Vad ser vi i mörkret? är den inledande frågan i Raphael Vargas verk. Svaren vecklar ut sig i suggestiva bilder av tvetydiga och oroande miljöer när konstnären söker svar på existentiella frågor. För honom är mörker mer än bara en fysikalitet; det förkroppsligar också andliga och psykologiska aspekter, det är ett livstillstånd. Genom att konfrontera depression och självmordstendens exponerar konstnären sin sårbarhet, avslöjar ärr och sår och integrerar sitt verk i läkningsprocessen.

  Vargas fotografiska verk bygger främst på analoga format och experimentella tekniker, men också på mötet mellan analoga och digitala media. i mörkret handlar om det flyktiga i existensens natur och mångfalden i livet och varandet. Installationen är inspirerad av ögonblick och platser, personliga kopplingar och relationer; det är en berättelse om övergångar och rörelser.

   

  Ágnes Vokatá (f. 1998, Prag, Tjeckien)

  Don’t Forget to Play, 2024
  Glöm inte att leka
  Akryl på duk, blandteknik

  Ágnes Vokatás verk handlar främst om delande, familjerelationer och arv. Under de senaste åren har hon fokuserat på barndomen och hur vi påverkas av vår historia och våra minnen.

  Genom att överföra minnen till målningar via analogt fotografi, gravyr och screentryck utforskar Vokatá en konstnärlig praktik som utgår från glädje, fantasi och spontanitet. Instal-lationen Don’t Forget to Play [Glöm inte att leka] är en fri kombination av dessa tekniker.

  Hennes huvudprincip är den banala men djupgående idén om att det är möjligt att växa upp men ändå behålla barnets livsglädje. Hur kan vi uppleva denna glädje? Hur kan vi göra livet mer spontant och sant mot oss själva? Kan vi återvända till barndomen med våra vuxna livserfarenheter?

   

  ​