"False"
Hoppa direkt till innehållet
Öppet 6/3: 12–17
Fri entré
Huvudmenyn dold.

Ner till norr / Samtida konst i Arktis

2023-05-26 till 2024-01-14

Världens nordligaste regioner framstår som viktigare än någonsin tidigare. Områden som förut sågs som perifera leder en samhällsomvandling som kommer att forma vår gemensamma framtid. Utställningen Ner till norr presenterar verk av trettio samtida konstnärer från Danmark, Finland, Färöarna, Grönland, Island, Kanada, Norge, Sverige och USA, samt från Sápmi och andra urfolksnationer i Arktis. De undersöker vår tids avgörande frågor och använder konsten som en katalysator för förändring.  
  
Dagens klimat- och miljöförändringar och en problematisk kolonial historia har genererat konstverk som tar itu med sociala, ekonomiska, politiska och ekologiska utmaningar i hela regionen. Andra verk konfronterar illusionen av världens nordliga regioner som avlägsen vildmark och utmanar den romantiserade föreställningen om Arktis som ett homogent och orört land.  
  
Genom ett stort antal konstverk i olika medier spårar utställningen delade erfarenheter inom regionen och speglar både samhörighet och klyftor inom och mellan samhällen och nationer kring Nordatlanten.  
  
Medverkande konstnärer: Ragnar Axelsson (Island), Jordan Bennett (Kanada), Jason Brown (USA), Reggie Burrows Hodges (USA), Christopher Carroll (USA), Jóhan Martin Christiansen (Färöarna), Lauren Fensterstock (USA), Gideonsson/Londré (Sverige), Julie Edel Hardenberg (Grönland), Joan Jonas (USA), Jessie Kleemann (Grönland), Justin Levesque (USA), Anna Líndal (Island), Meagan Musseau (Kanada), Ann Cathrin November Høibo (Norge), Mattias Olofsson (Sverige), Frida Orupabo (Norge), Katarina Pirak Sikku (Sverige), Bita Razavi (Finland/Estland), Joshua Reiman (USA), Hans Rosenström (Finland), Máret Ánne Sara (Norge), Magnús Sigurðarsson (Island), Andreas Siqueland (Norge), Peter Soriano (USA), Anders Sunna (Sverige), Superflex (Danmark), Snæbjörnsdottír/Wilson (Island/Storbritannien), D’Arcy Wilson (Kanada), Arngunnur Ýr (Island).

VERKLISTA

Ragnar Axelsson
Island, född 1958

Terminus – No 5, 2018
[Terminus]

The Sea – No 2, 2018
[Havet]

Arkivbeständigt bläck på vitt bomullspapper

Den isländske fotografen Ragnar Axelsson, också känd som RAX, har i över 40 år fotograferat människorna, djuren och landskapen i de mest avlägsna delarna av Arktis, inklusive Island, Grönland och Sibirien. Vid sju års ålder såg han vulkanen Öræfajökull på sydöstra Island för första gången och förälskade sig omedelbart i de massiva istäckena. Is täcker mer än en tiondel av Island och formar inte bara landets yta utan även islänningarnas psyke. 

RAX fotografier dokumenterar en specifik tid och miljö men med sin tonvikt på isformationer, ytstrukturer och mönster är de också abstrakta verk som öppnar för personliga reflektioner och tolkningar. Serien Terminus framhäver regionens skönhet men berättar också om miljöförändringar och krympande glaciärer. En terminus är slutet av en glaciär, vanligen den lägst liggande delen, och kallas ibland för glaciärens tå eller tryne. 

De utställda fotografierna binder samman regionens historia med den växande oron för klimatförändringar globalt.

Jordan Bennett
Ktaqmkuk/Kanada, född 1986

13 Moons: Full Suite, 2020
[13 Månar: Hel svit]

Tryck på papper

Jordan Bennett bor och verkar i Ktaqmkuk (Newfoundland) på sina förfäders territorium i den kanadensiska provinsen Nova Scotia. I sin konst utforskar han frågor om land, språk och familjehistoria och utmanar koloniala föreställningar om ursprungsbefolkningens historia. Hans utarbetade mönster och djärva färger är inspirerade av mi’kmaq-folkets traditionella textila utsmyckningar av infärgad piggsvinsborst. 

I generationer har ursprungsbefolkningen räknat året genom de 13 fullmånar som visar sig var 28:e dag under årets 365 dagar. I konstverket 13 Moons: Full Suite motsvarar varje cirkel en av mi’kmaq-årets månader. Månvarvet börjar i siwkewikús (mars), vilket inleder våren, och slutar i apunknajt (februari), månaden som gör dig snöblind. Fullmånarnas namn varierar från stam till stam och från region till region, och varje fullmåne är förknippad med de naturtillgångar som är vanliga vid denna tidpunkt. Bennetts grafiska tryck fångar årstidernas växlingar och förfädernas kunskap om hur marken ska förvaltas enligt mi’kmaq-folkets kultur.

Tack till Portland Museum of Art, USA

Jason Brown 
Penobscot/USA, född 1973

Wabanavia, 2022

Video, 5 min 

Jason Brown, också känd som Firefly, är en amerikansk musiker och konstnär med svenska rötter som tillhör penobscot-folket. Han är uppväxt i Wabanaki-territoriet, ett område kring nuvarande New England, de engelska kustprovinserna och Quebec, där urfolksnationerna Maliseet, Mi’kmaq, Passamaquoddy, Penobscot och Abenaki enligt arkeologiska fynd har levt i minst i 13 000 år. 

I videoverket Wabanavia spelar Brown själv huvudrollen. Filmen utforskar välkända och samtidigt fantastiska miljöer som bygger på hans egen historia och arv, wabanaki-folkets hälsningssånger, skandinavisk musik och nordisk mytologi.

Christopher Carroll
USA, född 1981

Forest Floor with Mirrors, 2019
[Skogsmark med speglar]

The Summer Song Sings Itself, 2019
[Sommarsången sjunger sig själv]

Studio Floor with Mirrors, 2019
[Ateljégolv med speglar]

The House of Strawberry, 2019
[Jordgubbshuset]

Fall Thorn and Hazelnut, 2019
[Hösttörne och hasselnöt]

Beständiga fotoutskrifter på aluminiumbelagd dibondplatta
Ur serien Viridis Genii [Grönt geni]

Christopher Carroll är bosatt i Maine, USA, och intresserar sig för växters förmåga att bedöma, uppfatta och reagera på sin omgivning och på så sätt skapa förutsättningar för sin egen blomstring. Han utforskar växtlivet kring sin ateljé på lands-bygden i Skowhegan och är särskilt intresserad av de växter som har en mytisk och symbiotisk historia med människan. För Carroll är fotografierna ett sätt att visualisera den lokala platsen, folkkulturen och essensen av den lokala floran.  

Serien Viridis Genii är ett resultat av Carrolls intresse för animism, synen på naturen som besjälad. De fem fotografierna representerar delstaten Maines årstider. Efter att ha valt ut växterna har konstnären arrangerat det insamlade materialet på golvet i ateljén och fotograferat det. Bilderna dokumenterar den regionala floran och påminner samtidigt om människans till synes medfödda vilja att ordna, organisera och kontrollera naturen. 

Jóhan Martin Christiansen 
Färöarna, född 1987

Flip Flop, 2020

Gips, pigment, armeringsnät, glasfibernät, plastlister, lysrör, armeringsstål och textil

Den färöiska konstnären Jóhan Martin Christiansens konstnärskap utmärks av kontraster. Han hämtar sin inspiration från både den färöiska naturen och från stadslandskapet i Köpenhamn, där han numera bor och arbetar. Hans verk har referenser till samtida arkitektur men i samma skulptur kan betraktare se en våg som slår mot en strand, ett vapen eller en överdimensionerad mussla. I skulpturen möts olika material, som gips, armeringsstål och textil. Ett järnrör har genomborrat skulpturen och gipset brutits sönder. Rester av det som tidigare var en solid konstruktion ligger utspridda på golvet. Verket kan ses som en referens till byggnadsställningar i det ständigt föränderliga stadsrummet samtidigt som det påminner oss om naturliga och okontrollerbara faktorer, som tid och förfall.

Skulpturen Flip Flop tycks befinna sig i förändring, i en slags övergångsfas. Frågan är om verket håller på att rasa samman och upplösas eller att födas på nytt och bli till något annat. Häri ligger Christiansens andra agenda. Skulpturens materiella motsättningar blir metaforer för att bryta sig loss, att byta upplevd rotlöshet mot tillhörighet och att skriva sin egen historia. Pånyttfödelsen handlar om att omfamna det som andra ser som brister, att lämna den person som du förväntas vara men inte känner igen och i stället leva livet på dina egna villkor.

Lauren Fensterstock 
USA, född 1975

The Order of Things, 2016
[Tingens ordning]

Blandteknik med snäckor, harts, gummi, färg och trä

Konstnären Lauren Fensterstock är verksam i Portland i Maine, USA, och skapar detaljrika, storskaliga installationer. Hon intresserar sig för människans förhållande till naturen och mänsklighetens försök att kontrollera den. 

The Order of Things är en triptyk där Fensterstocks fascination för paleolitiska grottor och historiska samlingar förenas. Snäckorna är plockade vid Maines kust, donerade av vänner och företag eller köpta på eBay och loppmarknader. De har omsorgsfullt arrangerats, limmats fast, täckts med harts och sedan målats med svart färg. Som en påminnelse om vår oförmåga att kontrollera naturen är detta kuriosakabinett belamrat, på samma gång kaotiskt och kontrollerat, symmetriskt men ändå övervuxet. Tingens ordning avslöjar vår önskan att bemästra, ordna och katalogisera naturen, samtidigt som det illustrerar meningslösheten i dessa handlingar.

Tack till Claire Oliver Gallery, New York, USA

Gideonsson/Londré 
Lisa Gideonsson, Sverige, född 1985
Gustaf Londré, Sverige, född 1986

Arch, 2021

Vaxat trä, stålband och gjutjärn

Konstnärsduon Gideonsson/Londré bor och arbetar i den jämtländska byn Kallrör. Genom performance, installationer och interventioner undersöker de vårt förhållande till tid. En del av deras praktik består av att placera och använda sina kroppar på nya och påfrestande sätt och bryta mot invanda rörelsemönster. De menar att en sådan strategi kan frigöra kunskaper och erfarenheter som har lagrats i våra kroppar genom generationer, men som dagens människor har tappat kontakten med. 

Installationen Arch har producerats särskilt för denna utställning. Den ingår i Gideonsson/Londrés utforskande av biologisk utveckling och vad människans kropp utsattes för i samband med att vi började gå på två ben. Installationen Arch behandlar detta som ett trauma som vi alla bär med oss i våra kroppar. Till verket hör även en performance som kommer att framföras under utställningsperioden.

Julie Edel Hardenberg
Grönland, född 1971

Oqaluttuarisaaneq/History #1, 2019
[Oqaluttuarisaaneq/Historia #1]

Nylonflagga, hårförlängning av mänskligt hår 

Julie Edel Hardenbergs konst genomsyras av Grönlands komplicerade och koloniala historia. Hon utforskar frågor om sociala strukturer, identitet, kultur och språk ur ett postkolonialt perspektiv. Konstnären säger: 

”Som barn till en dansk far och en grönländsk mor är jag ättling till både kalaallit-inuiter och danska missionärer. Min egen identitet kännetecknas av motsatta intressen, av en ambivalens och ett slags schizofrent tillstånd som kännetecknas av kulturella och genusrelaterade kamper, olika paradigm där berättelser används för att skapa och bekräfta olika rättigheter. Under min uppväxt och mitt liv har jag därför befunnit mig i den ambivalenta positionen mellan att vara den med makt och den som är maktlös. Jag använder konsten för att hävda mitt eget existensberättigande men även för att uttrycka vad det betyder för mig att leva i ett (post)kolonialt samhälle med etablerade koloniala strukturer.” 

Verket Oqaluttuarisaaneq, vilket betyder ’historia’ på grönländska, består av en dansk flagga ihopsydd med slingor av svart hår. Hårtestarna liknar avslitna trådar som om flaggan håller på att rivas upp eller sys ihop. Att stygnen har gjorts med svart hår, en referens till Grönlands inuitiska befolkning, är en påminnelse om landets komplexa historia i vilken de levt under danskt styre från 1700-talets början fram till 1979 då självstyret inleddes. Hardenbergs verk kan ses som ett postkolonialt ifrågasättande om vilken flagga som idag bäst representerar Grönland och dess inuitbefolkning. 

Reggie Burrows Hodges
USA, född 1965

Bathers and the Cleansed: Pearl, 2021 
[Badare och de renade: Pearl]

Bathers and the Cleansed, 2021
[Badare och de renade]

Akrylfärg och pastellkrita på duk

I sina målningar utgår den Mainebaserade konstnären Reggie Burrows Hodges från sin egen barndom och konsthistoriska referenser för att undersöka universella ämnen som identitet, gemenskap och minnen. Den svarta färgen är central i Burrows Hodges målningar och han påbörjar dem alltid genom att måla en opreparerad duk svart. På den utvecklar han sedan miljöer och figurer med akrylfärg och pastellkritor. De ansiktslösa figurerna uppmuntrar betraktaren att själv, genom egna erfarenheter och minnen, formulera berättelsen bakom motiven. 

Traditionellt sett är färgen svart något vi förknippar med fara, sorg och våld. I Reggie Burrows Hodges målningar är svärtan grunden för allt. Det är i detta negativa utrymme som allting har sin början. Det handlar inte om en avsaknad av ljus utan att det är i det mörkaste av mörker som ljus, liv och kroppar föds.

Tack till Karma, New York, USA

 

Ann Cathrin November Høibo
Norge, född 1979

I know you less everyday, 2018
[Jag känner dig mindre för varje dag]

Handvävd ull, silke, bomull, jersey, plast, nylon och trä

Flukt Forover 2, 2017
[Flykt framåt 2]

Handvävd kokosnötfiber, tyll och stenar

Den norska konstnären Ann Cathrin November Høibos handvävda textilier kännetecknas av sina ojämna ytor, blottade knutar, lösa trassel och slitna upphängningsanordningar. I gobelängen I know you less everyday har November Høibo använt lokalproducerad grå ull i vilken hon har vävt in kommersiellt producerade material som siden, nylon och plast. Vävens dominerande motiv återskapar energin och storskaligheten som finns i det norska landskapet. Ullen kommer från norsk spelsau, en fårras med lång, vågig ull som är ett av de äldsta boskapsdjuren i Norge. 

Får spelar en avgörande roll i formandet av Norges kultur- och naturlandskap genom att beta på slätter och på vilda betesmarker i skogarna och på bergen. Ann Cathrin November Høibo har beskrivit ull som ett livsviktigt material för att överleva vid den norska kusten. Längs kusten från norr till söder lever människor vid och av havet och fåren har där varit avgörande som ett material för hantverk, för mat och för värme. 

Tack till Lise Stolt-Nielsen och Standard (Oslo)

 

Joan Jonas
USA, född 1936

Mirror Pool from Moving off the Land II, 2019 – pågående 
[Vattenspegel från Flytta ut från land II]

Video, 13:04 min

Moving Off the Land – Fort Mason Center for Arts & Culture, San Francisco, 2019
[Flytta ut från land]

Moving Off the Land – Danspace Project, New York, 2018
[Flytta ut från land]

Bläck på papper 

Sedan 1970-talet har Joan Jonas delat sin tid mellan New York och Nova Scotia, Kanada. Hennes konstnärskap omfattar video, performance, installationer, ljudverk, text och teckning. I Moving Off the Land, konstnärens kanske starkaste verk hittills, vänder hon sig mot havet. I samarbete med kompositören Ikue Mori och skådespelaren Francesco Migliaccio tar hon oss med på en magisk resa under vattnet och använder teckning och rekvisita för att trolla fram en myriad av vattenvarelser. 

Förställningen, videon och teckningarna utforskar havet, med konstnärens ord ”en källa till liv och hem för en hel värld av varelser”. Undervattensscener kombineras med passager ur Herman Melvilles Moby Dick, Sy Montgomerys The Soul of an Octopus och Rachel Carsons Undersea. I sina performanceverk använder sig Joan Jonas återkommande av speglar för att förvanska betraktarens uppfattning av sin egen position i förhållande till det faktiska verket. Här gör reflektionerna betraktaren till en del av ett ekosystem och betonar vårt ömsesidiga beroende av andra arter.

Tack till Gladstone Gallery

 

Jessie Kleemann
Grönland, född 1959

Arkhticós Doloros, 2019
[Arktiska smärtor]

Video, 12 min 

Konstnären och poeten Jessie Kleemann kommer från Upernavik, Grönland, och arbetar i dag främst från Köpenhamn, Danmark. Hon är utbildad bildkonstnär men arbetar med många olika medier: video, musik, poesi, dans och performance. I sina verk behandlar hon både traditionella och samtida teman med utgångspunkt i inuitisk kultur. Hon är känd för sina performanceverk baserade på uråldriga maskritualer.

Den 19 juli 2019 reste Jessie Kleemann till glaciären Sermeq Kujalleq på västra Grönland, en plats där smältvatten samlas på ett alarmerande sätt. Kleemann utgår ifrån sitt inuitiska arv och låter myter, schamanism och ritualer återspegla människans månghundraåriga förhållande till den kärva arktiska naturen. Hennes rörelser framstår som rituella, både planerade och improviserade. Videon Arkhticós Doloros förmedlar den skrämmande känslan av att befinna sig och agera vid klimatkrisens ground zero.

 

Justin Levesque
USA, född 1986

Geographical Problems (your files are too powerful), 2021 
[Geografiska problem (dina filer är för kraftfulla)]

Vinyl, fotografier och akryl

Den Portlandbaserade konstnären Justin Levesques tvärdisciplinära praktik är rotad i fotografi. Han intresserar sig för hur fotografier, historiskt och idag, har använts för att berätta om och forma platsers historia. Hans arbete bygger på erfarenheter och kunskap som han har samlat under resor till havs och på Svalbard samt genom sociala medier, historiska fotografier och litteratur.

Med installationen Geographical Problems (your files are too powerful) fokuserar Levesque på bilden av Arktis och hur fotografier av den arktiska regionen reproduceras, sprids och konsumeras på internet. Han menar att Arktis i hög grad blivit en handelsvara, överkonsumerad och kommersialiserad, vilket riskerar att information tas ur sitt sammanhang, att bilder upprepas oavbrutet och att regionens verkliga historia döljs. 

I sitt verk har Levesque använt sig av en teknik där han låtit artificiell intelligens läsa av tusentals bilder av Arktis på nätet och utifrån detta råmaterial skapa nya, helt unika bilder. Stora delar av den digitala framställningen av norr framhäver de karaktäristiska blåaktiga glaciärisarna och haven. Samtidigt visar konstnärens efterforskningar att färgen blå är betydligt mer förekommande på Internet än andra färger, bland annat i företagslogotyper. Det gör det svårare för oss att bedöma bildernas autenticitet. Bygger Levesques bild av den blåskimrande glaciären på ett verkligt fotografi eller på Facebooks logotyp?

 

Anna Líndal
Island, född 1957

What Was Measured When I Was on the Glacier, 2019–2021
[Vad som mättes när jag var på glaciären]

26 kopparetsningar 

I sitt multidisciplinära konstnärskap utforskar den isländska konstnären Anna Líndal geografi, kartläggning och kartografi genom att följa expeditioner med syfte att spåra, registrera och synliggöra det föränderliga landskapet.

Under en skidtur 1986 över glaciären Vatnajökull, besökte Líndal kalderan Grímsvötn för första gången. En kaldera är en stor fördjupning i marken som bildas då en magmakammare har tömts under ett mycket stort vulkanutbrott. Att en kaldera kollapsar någonstans i världen inträffar bara några få gånger under ett århundrande. Sedan 1997 har Líndal deltagit i flera exkursioner till området med det isländska glaciärforskningssällskapet (JÖRFÍ).

De utställda etsningarna är baserade på Líndals personliga erfarenheter av att tillsammans med forskare mäta glaciären och kartlägga kalderan under 20 år. Linjerna från kartritningarna ligger sedan till grund för dessa koppartryck. För Líndal är denna upplevelse och etsningarna symboler för landskapets förändring och dess inverkan på mänskligheten.

 

Meagan Musseau 
Mi’kmaq/Kanada, född 1990 

Pi’tawkeqaq | our people up river / Re/Awakening,
2019- pågående 
[Pi’tawkeqaq | Vårt folk uppåt floden / åter/uppvaknande] 

Laseretsning på plexiglas, rostfritt stål  

Meagan Musseau härstammar från l’nu’k-folket och bor och verkar i Ktaqmkuk (Newfoundland), Kanada. Hon arbetar med skulptur, video, teckning och performance och utforskar vad plats, språk och design betyder för kulturell tillhörighet.

Verket Pi’tawkewaq | our people up river är en serie skulpturer av graverat plexiglas vilka refererar till traditionella hängen av ben som tillverkas av beothuk-folket. Konstnären fick sin inspiration till verket vid ett museibesök där hon såg smyckena utställda i montrar. Smyckena, som en gång skapats för att bäras och användas, låg nu utom räckhåll bakom plexiglas.

Musseau återupplivar de traditionella mönstren och för in dem i samtiden genom att gravera dem på det moderna material som tidigare utgjorde en barriär. I utställningen presenteras de i mänsklig skala. Pi’tawkewaq | our people up river är ett verk i vilket Musseau vill upprätthålla relationerna till sina förfäders konst och använda sitt konstnärskap för att tala om ursprungsbefolkningars kulturella överlevnad i stället för om hur kulturerna försvinner.

 

Mattias Olofsson
Sverige, född 1973

Everywhere but nowhere, 2021-2023
[Långt borta och nära]

Färgfotografi

I fotoinstallationen Everywhere but nowhere väcker den svenska konstnären Mattias Olofsson frågor om gemenskap och tillhörighet. Nyinflyttad i sin mormors före detta hus i Storbrännan, cirka 100 km norr om Umeå, utgick Olofsson från denna by i sitt konstprojekt. Storbrännan har, som många andra liknande platser, påverkats av urbaniseringens effekter. Antalet jordbruk och arbetstillfällen har minskat, skolan har lagts ned och motionsspåren är igenvuxna. 

Fotografierna i utställningen dokumenterar processen där Olofsson söker upp sina grannar för att lära känna dem bättre. Med fotoserien Everywhere but nowhere har konstnären inlett ett större projekt som handlar om att stärka banden mellan invånarna i Storbrännan. Efter det att fotografierna tagits så har en ny byaförening bildats, den nedlagda skolan är under renovering och en samlingsplats, en eldstad, har anlagts för spontana och planerade möten. Olofsson använder konsten för att lära känna byns historia, utforska frågor om vad som utgör gemenskap och undersöka om en gemenskap som en gång har gått förlorad kan väckas till liv igen. 

 

Frida Orupabo
Norge, född 1986

Untitled, 2018
[Utan titel]

Untitled, 2019
Untitled, 2019
Untitled, 2019 

Collage med papper, nålar, aluminium

Konstnären Frida Orupabo skapar nya läsningar och betydelser utifrån bilder ur arkiv, sociala medier och från sitt eget liv. Hennes fysiska och digitala collage med fragmenterade svarta kroppar behandlar frågor om kolonialism och rasism, hon vänder på perspektiven och riktar tidigare offers blickar mot betraktaren.

”Genom att förvrida och manipulera bilderna försöker jag säga något om olika sociala konstruktioner, om ras, kön, skönhet och klassamhället. Mitt mål är att utforska hur de hänger samman och att även undersöka vita fantasier om svart färg, särskilt den svarta kvinnokroppen. Jag intresserar mig för den skada som följer av att värderas från utsidan men också för möjligheten till motstånd – hur vi kan utmana och skapa nytt. Jag försöker skapa verk som talar till den verklighet jag känner till. Jag strävar efter komplexitet, att visa kvinnor som känner smärta och är sårbara. Kvinnor som visar prov på styrka och vrede, förvirring och klarsynthet. Och jag försöker visa på samspelet och konflikten mellan självrepresentation och påtvingad representation.” — Frida Orupabo

Tack till Galerie Nordenhake

 

Joshua Reiman
USA, född 1972

Time Washes Over Us, 2022 
[Tiden sköljer över oss]

Video, 21:18 min

Musikspår med bidrag av och i samarbete med Norihito Suda (Japan), Jóhann Jóhannsson (Island), Patrick Carey (USA), Anhoni (USA) och Ole B Fossdalur Reiman (USA) 

I Time Washes Over Us betraktar Joshua Reiman livets förgänglighet genom det marina livet. Under flera år har han samarbetat med dykare och forskare för att identifiera några av de havslevande djurarter som lever längst. Alla djur i filmen beräknas bli mellan 250 och minst 400 år gamla.  

Filmen fokuserar på den isländska musslan i Eyjafjörður på norra Island, den röda sjöborren i Vancouver, Kanada, och grönlandshajen på Baffin Island, Kanada. Reiman vill att mötet med dessa djur ska visa på livets ömtålighet. Filosofi och historia flätas samman med frågor om liv, död och vad det innebär att vara människa. 

 

Hans Rosenström
Finland, född 1978

Folgefonna, 2019

Video, 50:06 min

Glaciärernas föränderliga tillstånd är temat i den finlandssvenska konstnären Hans Rosenströms videoverk Folgefonna. I filmen ser vi en iskub, hämtad från glaciären Folgefonna i Hardangerfjorden, Norge, långsamt smälta och försvinna i konstnärens hand. 

Att hålla handen stilla med en iskub tills den smälter är en utdragen och monoton process, men den går att mäta i tid och omvandlingen från is till vatten går relativt fort. Att det tog naturen 400 år att pressa samman snölagren till just denna isbit är en tidsskala som överstiger människans fattningsförmåga. I sin performance ger Rosenström en effektfull bild av det ömtåliga bandet mellan människa och natur, av hur snabbt människan kan förändra eller förinta det som tycks ha existerat för alltid. 

 

Bita Razavi
Finland/Estland, född 1983

The Dog Days Will Be Over Soon, 2019

[Oxveckorna kommer snart att vara över]

Video, 5 min 

I filmen The Dog Days Will Be Over Soon fokuserar Bita Razavi på det tvetydiga tillståndet mellan fysiska och digitala upplevelser, mellan artificiella världar och den naturliga. Inspirerad av digitala jaktspel har hon tagit scener från datorspel och skapat nya filmer av dem. Hon är ointresserad av jakt men utforskar i stället de digitala landskap som i detta fall är modellerade efter kanadensiska skogs- och kustlandskap. 

The Dog Days Will Be Over Soon visar en mängd vilda djur som hjortar, björnar, fåglar och insekter i deras naturliga miljö. Hjortar dyker upp i skogsbrynet, registrerar att betraktaren är närvarande och återvänder sedan in i vildmarken. Razavis video vänder på det våldsamma spelet och de vilda djuren är inte längre jagade av betraktaren på andra sidan skärmen. Naturen vinner i denna digitala värld, eller djuren överlever åtminstone. 

 

Máret Ánne Sara
Sápmi/Norge, född 1983

Wear the downs as your ups, couse this dance will twist you inside out, 2021
[Bär svackorna som dina toppar, för den här dansen kommer att vrida dig ut och in]

Renskallar dekorerade med traditionell samisk dräkt från konstnärens hemtrakt 

Den samiska aktivisten, konstnären och författaren Máret Ánne Sara tillhör en familj renskötare i Guovdageaidnu (Kautokeino) i norra Norge. Verket Wear the downs as your ups, couse this dance will twist you inside out består av renkranier vilka klätts med mönster och klädedräkt hämtade från Guovdageaidnu, den del av Sápmi som konstnären kommer ifrån. Skallarna kan ses som en referens till fotografier av otaliga buffelskallar samlade på hög som togs i Nordamerika under 1800-talet då buffelslakten var ett sätt att ta kontroll över ursprungsbefolkningen och dess marker.

I sitt konstnärskap behandlar Máret Ánne Sara ofta politiska och sociala frågor utifrån ett samiskt perspektiv. Hennes konst berättar inte bara om kolonialismen utan bygger även på samtida och personliga erfarenheter. Verken är ett vittnesmål som talar om rätten att skriva och äga sin egen historia och kultur, där alternativet i det skarpaste av lägen tycks vara detsamma som undergång.

 

Magnús Sigurðarson
Island, född 1966

IN COD-liver WE TRUST inc. I, II och III, 2022

Blandteknik

Den isländska konstnären Magnús Sigurðarsons skulpturer kan ses som ironiska monument till minne av torsken, vars mängd i Nordatlanten har minskat på grund av global uppvärmning och överfiske. Här placeras torsken, ofta betraktad som vardagsmat, på piedestal i en massproducerad lampa. Sigurðarsons skulpturer kan betraktas som kitschiga hyllningar till en utrotningshotad fisk samtidigt som torsken får symbolisera något som för människor närmare varandra. 

Torskens historia är nära sammanlänkad med människans, inte minst hos de människor som lever längs Nordatlantens kust. I boken Torsk: en biografi om fisken som förändrade världen (1999) skriver författaren Mark Kurlansky:

”Det visar sig att torsk är anledningen till att européer seglade över Atlanten och torsken är den enda anledningen till att de kunde göra detta. Vad åt vikingarna på iskalla Grönland och på de fem expeditioner till Amerika som dokumenteras i de isländska sagorna? Torsk, fryst och torkad i den kalla luften, sedan bruten i bitar och uppäten som skeppsskorpor. Vilken var basdieten på medeltiden? Torsk igen, såld sedan den saltats ned av baskerna, ett gåtfullt folk med ett mystiskt, outtömligt förråd av torsk.”

 

Katarina Pirak Sikku
Sápmi/Sverige, född 1965

Katarina Pirak Sikku vuorkkás: Birága ja Klementssone johtolagat ja máddariid boazomearkkat, 2021
[Från Katarina Pirak Sikkus arkiv: Piraks och Klementssons vandringsleder och fäderneärvda renmärken]

Bläck och akvarell på papper

I sin konst kombinerar Katarina Pirak Sikku teckning, fotografi, måleri, installationer och text som en form av aktivism och visuellt historieberättande. För den här utställningen har Pirak Sikku skapat en serie av nya verk i vilka hon spårar sin egen familjehistoria med hjälp av kartor och renmärken. På kartorna har gravplatser och landmärken märkts ut. De bär alla på en historia, känd för vissa men okänd för de flesta. Under sin uppväxt lärde Pirak Sikku känna dessa platser men hon hörde också talas om platser som ingen fick besöka; heliga platser vars geografiska läge hemlighölls för att skydda dem. Om platserna avslöjades skulle de sannolikt besökas av etnologer, grävas upp och allt av värde skulle flyttas till ett museum. Men ju bättre skyddade de var, desto mer sällan nämndes de och desto mer glömdes de bort, även av de som var ansvariga för att vakta dem.

De renmärken som Pirak Sikku har avbildat är sådana som finns i hennes släkts märken. Renmärken är personliga och går ofta i arv inom familjen. De unika markeringarna i djurens öron visar vem ägaren är. Teckningarna visar hur släktens renmärken har utvecklats med små förändringar över tid och hur ett märke bär släktskap med ett annat. Tillsammans utgör de ett visuellt språk med vilket Katarina Pirak Sikku har kartlagt sin släkts historia.

 

Andreas Siqueland
Norge, född 1973

Painting Across the Atlantic, 2015–2016
[Att måla över Atlanten]

Akryl på duk och pannå

År 2015 genomförde den norska konstnären Anderas Siqueland ett ovanligt experiment när han tillfälligt flyttade sin ateljé ut på havet och seglade över Nordatlanten. Resan gick från Århus i Danmark till S:t John’s i Newfoundland, Kanada, med landstigningar på Shetlandsöarna, Färöarna, Island och Grönland. Under resan målade han på träpaneler som förvarades i en handgjord koffert som också fungerade som staffli. Siquelands sjöresa inspirerades av hans långvariga intresse för hur olika yttre villkor påverkar måleriprocessen.

Erfarenheterna av resan överraskade honom fullständigt eftersom förhållandena som rådde på båten gjorde honom konstant medveten om sin egen kropp. Att måla när du är i ständig rörelse handlar om att vara en rörlig iakttagare och tolk som spårar förändringar och är en del av dem. I verket Painting Across the Atlantic har de verk som skapades till havs monterats på stora dukar. Siquelands resa är ett vittnesmål om en djup och personlig naturupplevelse, på samma gång förtrollande, överväldigande och obehaglig med tanke på den repetitiva processen att utföra handlingarna om och om igen.

 

Snæbjörnsdottír/Wilson
Bryndís Snæbjörnsdottír, Island, född 1955
Mark Wilson, Storbritannien, född 1954

Edge of the World, 2021
[Kanten av världen]

15 sidentryck från projektet Visitations: Polar Bears Out of Place

Konstnärerna Bryndís Snæbjörnsdottír och Mark Wilson studerar följderna av isbjörnars ankomst till Island och konsekvenserna av de ofta konfliktfyllda mötena mellan människa och djur. Sedan slutet av 1880-talet har isbjörnar, särskilt under våren, anlänt till Island genom att simma, vandra på packis eller färdas på drivande isberg. För över ett decennium sedan var konstnärerna närvarande när en isbjörn landsteg vid en bondgård i Hraun på norra Islands kust, och därefter blev skjuten. Att en isbjörn landstiger kan betraktas på olika sätt: utifrån de människor som ska leva med björnen eller ur den främmande besökarens perspektiv med tanke på global uppvärmning och stigande havsnivåer, migration, resande, bevarande och utrotning.

För att skapa de verk som visas i utställningen har Snæbjörnsdottír/Wilson spårat upp och skannat benen från isbjörnen i Hraun, vilka nu ingår i en nationell museisamling, och presenterat dessa skelettdelar i en serie om 15 sidentryck. De är grupperade i enlighet med hur de förvaras i sin låda på museet och varje ben är reproducerat i naturlig skala. En fras som relaterar till båtbyggande och havssegling är skriven på varje tryck som en hyllning till isbjörnens mödosamma resa.

Trycken är arrangerade i anatomisk ordning och bildar en fysisk representation av björnens kropp. Isbjörnen, världens största björn och det arktiska rovdjur som står högst på näringskedjan, är en kraftfull symbol. Ursprungligen förknippad med styrka och uthållighet har den på senare tid kommit att symbolisera hela Arktis och miljöns sårbarhet. Isbjörnar är viktiga för ekosystemet och del av ursprungsbefolkningens näringsväv där den i årtusenden har jagats på ett hållbart sätt. På många sätt är dessa tryck en visuell påminnelse om att isarna i Arktis står inför en betydande avsmältning under de kommande decennierna, med potentiellt allvarliga följder för både isbjörnar och andra.

 

Peter Soriano
USA, född 1959

Ilulissat, Disko Bugt, 2023
[Ilulissat, Diskobukten]

Blyerts, sprayfärg, akrylfärg

Ilulissat #5, 2021
Ilulissat #6, 2021
Ilulissat #9, 2021
Ilulissat #10, 2021
Ilulissat #14, 2021

Bläck på papper

Den Maine- och New York-baserade konstnären Peter Soriano är i grunden skulptör. På senare år har han övergått till teckning men han skapar fortfarande med en skulptörs blick. Hans teckningar direkt på vägg och på papper levandegör en intensiv, nästan vetenskaplig process där han använder observation och dokumentation för att fånga de instabila egenskaperna i vår omvärld.

Väggteckningen Ilulissat, Disko Bugt är en del av ett pågående projekt i vilket konstnären återger den snabbt föränderliga miljön i jordens mest nordliga delar, framför allt när det kommer till snö, glaciärer och isberg. Projektet inleddes 2018 när konstnären, med intervaller på två veckor, mätte, registrerade och ritade av en smältande snöhög på sin egen bakgård i Penobscot, Maine, USA. Den enkla, inledande undersökningen ledde slutligen Soriano till en avlägsen by nära Ilulissat på Grönland. Där utförde han 2021 en serie av teckningar inspirerad av isberg som kalvats från glaciären Sermeq Kijalleq. Iskalvning äger rum när klumpar av is bryts loss från en glaciär. Dag efter dag, positionerad på sluttningarna och stranden vid Diskobukten på västra Grönland iakttog Soriano isberg i Nordatlanten samtidigt som han tecknade av dem när de flöt förbi, kolliderade eller kollapsade. Resultatet är en serie småskaliga bläckteckningar samt det stora, platsspecifika verket Ilulissat, Disko Bugt. De hackiga, trevande linjerna återger isbergens obeständighet och tillsammans handlar dessa konstverk om klimatförändringarnas inverkan och om instabiliteten hos vår planet.

 

Anders Sunna
Sápmi/Sverige, född 1985

Torne STYX, 2021 

Färg och collage på träpannå 

Anders Sunna är en nordsamisk konstnär från en renskötande familj i Kieksiäisvaara i den svenska delen av Sápmi. Sunnas politiskt laddade verk berättar en historia om våld och förtryck riktat mot det samiska folket. Särskilt skildrar han sin egen familjs femtioåriga kamp för sina rättigheter och erkännande som renskötande skogssamer. 1971 förlorade familjen Sunna rätten att bedriva renskötsel på grund av ändringar i renskötsellagen. Detta ledde till att familjen förflyttades, att konflikter mellan samebyar uppstod och känslan av rättslig maktlöshet infann sig. Renen, kolten, byggnader, maskiner, rånarluvor och automatkarbiner är alla återkommande symboler för konstnärens och familjens pågående kamp.

Målningen Torne STYX, vilken gjordes speciellt för denna utställning, placerar betraktaren mellan fysiska och mytologiska världar. Torneälven är en älv i norra Sverige och Finland medan Styx är floden som skiljer de levandes värld från de dödas inom grekisk mytologi. Denna mytologiska värld framhävs av en hotfull skelettfigur, döden personifierad, vilken vakar över landet samtidigt som blicken är fäst på ett fickur. Konst-nären har skapat ett collage av historiska bilder från Sápmi, dokumentära foton från skogsskötsel och gruvdrift samt bilder ur det egna fotoalbumet, vilka sedan målats över för att skapa denna scen.

Tack till Angelika Knäpper Gallery

 

Superflex
Bjørnstjerne Reuter Christiansen, Danmark, född 1969
Jakob Fenger, Danmark, född 1968
Rasmus Nielsen, Danmark, född 1969

Pink Elements/Vertical Migration, 2019 

[Rosa element/Vertikal förflyttning]

Keramik och trä

Med stigande havsnivåer blir de naturliga gränserna mellan mänskliga och marina livsmiljöer alltmer upplösta. Pink Element/Vertical Migration består av tre arrangemang med staplade tegelstenar på lastpallar. Tegelstenarnas material är anpassat till behoven hos vattenlevande varelser och den rosa färgen är vetenskapligt känd för att gynna tillväxten hos koraller. Varje sten har ännu mer organiska former inuti och är tillräckligt porösa för att fiskar och andra vattenlevande varelser ska kunna gräva ned sig i dem.

Presenterade på land, bland andra formgivna föremål, framstår arrangemangen som fristående skulpturer eller arkitektoniska fragment, som hörn eller delar av en kolonn. Nedsänkta i vatten kommer dessa skulpturer att återanvändas av marina djur. Konstverken är en förberedelse för en värld utan människor och välkomnar vatten och havsdjur att röra sig igenom dem. Det som är en pelare för en människa idag är en framtida takvåning för en fisk.

Pink Elements/Vertical Migration utvecklades som en del av projektet Deep Sea Minding i vilket det danska konstnärskollektivet Superflex genom vetenskaplig och konstnärlig forskning försöker förstå den marina världen och hur världshaven kan komma att utvecklas i spåren av global uppvärmning. Projektet är en kommission av TBA21-Academy.

 

D’Arcy Wilson
Kanada, född 1983

#1 Fan (Long Run), 2018–2019 

Video, 7:30 min

Musik av Russell Louder. Foto av Tom Cochrane 

Utifrån sitt perspektiv som ättling till europeiska nybyggare i Kanada undersöker konstnären D’Arcy Wilson den inverkan som tidigare och pågående kolonialism har haft på naturen. Filmen #1 Fan (Long Run) är filmad längs de branta klipporna vid havet i västra Newfoundland, Kanada. Områdena längst upp i de norra delarna av Kanada är beroende av turism för en hållbar ekonomi, något som i sin tur kan utgöra en risk för naturen. #1 Fan (Long Run) kan ses som en parodi på annonser och reklamfilmer i vilka naturen kommersialiseras och utgör en handelsvara.

Wilson har beskrivit hur karaktären i filmen ser på naturen genom en kolonial lins, som om det vore ett skådespel. Det är därför hennes kärleksfulla närmanden till naturen lämnas obesvarade. I sin frenesi att vara en del av naturen och inte missa ett enda ögonblick riskerar hennes kärlek snarare ha en motsatt effekt. Terrängen hotar att skada henne när hon springer längre ut i vildmarken, närmare klippornas kant, och blir alltmer andfådd och trött. I stället för att uppnå en symbios med naturen utgör terrängen ett hot som kan skada henne och hennes alltmer desperata kärleksyttringar gör faran större.

 

Arngunnur Ýr
Island, född 1962

Skaftafell–Pia I, 2021
Skaftafell–Pia II, 2021 

Olja på björkpannå 

I sina målningar tolkar Arngunnur Ýr det isländska landskapet utifrån ett unikt perspektiv då hon även är naturguide. Under åren har hon observerat att markerna och glaciärerna på Island har förändrats. Under en resa till Patagonien i Argentina och Chile, inklusive den stora Pia-glaciären, observerade Ýr både visuella och ekologiska likheter med den isländska naturen. Där det mest påtagliga är det faktum att isarna smälter allt snabbare.

I en ny serie målningar skapar Arngunnur Ýr nya landskap genom att förena vyer från norra och södra halvklotet, inklusive den isländska nationalparken Vatnajökull och den väldiga Pia-glaciären. Konstnären själv säger att hon inte är intresserad av att måla vanliga landskap och att hon medvetet undviker ”korrekta” färger. Målningarna är en ny resa där hon ser på världen och naturen på ett helt nytt sätt.

Ner till norr / Samtida konst i Arktis är ett samarbete mellan Bildmuseet, Sverige; Portland Museum of Art, USA; och Reykjavik konstmuseum, Island. Curatorer: Anders Jansson, Jaime DeSimone och Markús Þór Andrésson.

Mattias Oloffson " Byn ska inte glömmas bort"
Anders Sunna "Jag har gömt saker i målningarna"
Katarina Pirak Sikku "Jag drivs av att bli mentalt självständig"
Intervju med Mattias Olofsson
Intervju med Angunur Yr
Intervju med D’Arcy Wilson
Intervju med Justin Levesque
Intervju med Peter Soriano
Down North presentation

Utställningen är producerad med stöd från Eimskip, Region Västerbotten, Icelandic Climate Fund, Nordisk kulturfond, Nordisk kulturkontakt, Kanadas ambassad i Stockholm.