"False"
Hoppa direkt till innehållet
Huvudmenyn dold.

Samtida Arabisk Bild: Beirut/ Libanon

2003-02-09 till 2003-04-21

Samtida arabisk bild: Beirut / Libanon sammanför ett antal konstnärer, författare, filmare och arkitekter verksamma i Beirut och Libanon. De flesta möter för första gången en svensk publik. På BildMuseet visas ett tjugotal verk; film, fotografi, arkitektur, skulptur, litteratur, installationer.

Utställningen erbjuder ingen översikt över libanesisk konst utan är en presentation av specifika projekt sprungna ur en delvis sammanhållen krets av konstnärer och intellektuella från Beirut. Staden Beirut – verklig och imaginär, bortglömd och ihågkommen, förlorad och återuppbyggd – är utställningens hjärta och puls. I många av verken är också minnen och erfarenheter av inbördeskriget/Israels ockupation en fond eller ett explicit tema, gestaltat och bearbetat genom personliga berättelser.

På Bildmuseet inkluderar presentationen även ett särskilt mediacenter där besökare kan följa direktutsändningar från sammanlagt 17 TV-kanaler från arabvärlden. Till Samtida arabisk bild hör även en omfattande programverksamhet med föreläsningar och debatter.

Curator för Samtida arabisk bilds: Beirut / Libanon är Catherine David, ny chef för Witte de With center for contemporary art i Rotterdam. Catherine David ansvarade för utställningen Documenta X, 1997 i Kassel. Samtida arabisk bild är producerad av Fundació Antoni Tàpies, Barcelona och Witte de With, center for contemporary art, Rotterdam i samarbete med Universidad International de Andalucía (UNIA); Arteleku, San Sebastián, Akademie Schloss Solitude, Stuttgard och Bildmuseet.

Samtida arabisk bild är utställningen på Bildmuseet, men också ett långsiktigt och mångskiktat projekt ägnat åt att fördjupa kunskap om aktuella kulturella uttryck från arabvärlden samt att stärka dialog och utbyte mellan arabvärldens kulturella centra och övriga världen. Projektet inbegriper utställningar, trycksaker, föreläsningar och föreställningar. Nästa nedslag i projektet koncentrerar sig på Kairo.

Läs Catherine Davids text om projektet Contemporary Arab Representations

"Samtida arabisk bild är ett långtidsprojekt som inbegriper seminarier, trycksaker, framträdanden och presentationer av verk av många skilda upphovspersoner: konstnärer, arkitekter, författare och poeter. Målet är att uppmuntra produktion, spridning och utbyte mellan skilda kulturella centra i arabvärlden och den övriga världen. Projektet avser alltså att tackla olika situationer och sammanhang som ibland kan befinna sig i motsats till eller konflikt med varandra, och på så sätt erhålla mer specifik kunskap om vad som för närvarande sker i vissa delar av arabvärlden. Vidare är målet att uppmuntra människor att tänka djupare kring den roll som kulturellt styrda vanor och beteenden spelar i våra egna länder.  

För närvarande är Libanon och Mellanöstern centrala för en förståelse av den samtida kulturen. Den efterkrigssituation de lever i är komplex - Ta'if-överenskommelserna från 1989 är ingen garanti för en varaktig fred - och i en tid som präglas av globalisering kan landet tyckas vara ett påfallande intressant experimentfält av flera anledningar. Fast Libanon inte längre kan tjäna som föredöme eller undantag inom arabvärlden utgör det engagemang som många libanesiska intellektuella omedelbart efter kriget visade inom utvecklingen av och stödet till en nyprövande, kritisk samtida arabisk kultur tillräckligt skäl att välja ut en grupp personer som känner behov av att mötas och diskutera ett inte alltför långsiktigt kulturellt projekt i sin egen stad och sitt eget sammanhang.

Alla de som deltar i projektet avser att lägga fram bilder (i vid mening) som kan visa stadens verklighet och de villkor som råder för dess invånare. De inser alla att det inte finns några teorier eller former som kan rymma den fenomenologiska komplexitet som utmärker dagens Beirut och Libanon. Som Saree Makdisi skriver i sin artikel "Att göra anspråk på Beirut - stadsberättelser och rumslig identitet i samhörighetens tid", kan Libanon förstås inte bara som en postmodern stat utan också som det första exemplet på en stat som befinner sig under ett uthyrningsavtal. Intresset för landet och regionen är också förbundet med behovet av att finna nya instrument för att analysera den tidigare okända dynamik, hastighet och struktur vars ekon kan uppfattas långt bortom Mellanöstern."

Catherine David
Curator

 

Även för Bildmuseets räkning utgör projektet Samtida arabisk bild ett långsiktigt engagemang där vi, efter förspel med utställningar med Fazal Sheikh och Ghada Amer, bjuder besökarna ett fördjupat möte med kulturproduktion från arabvärlden idag. I november 2003 presenterar Bildmuseet nästa del i projektet. Presentationen på Bildmuseet stöds av Folkuniversitetet.

Medverkande konstnärer

Naji Assi

Naji Assi (född i Beirut 1969) studerade arkitektur vid Académie Libanaise des Beaux-Arts (ALBA) i Beirut och erhöll ett C.E.A.A. för sina Villes du Proche-Orient av École d’Architecture i Paris-Belleville. För närvarande arbetar han som projektledare på arkitektkontoret Sabbag i Beirut, där han koncentrerar sig på restaurering av byggnader i stadskärnan. Sedan 1997 har han undervisat i kursen Croquis – l’écriture des lieux (Miljöns skrift) på ALBA. Han deltar regelbundet i seminarier om stadsforskning och har deltagit i arkitekttävlingar för ombyggnad av kalkfabriken i Alita, havsterminalen i Beiruts hamn samt uppförande av småhus längs bergsvägen till Beirut.

I utställningen på Bildmuseet visas:
Rouwaysset: folkligt och modernt, 2000
Ett verk som utförts av Naji Assi, Tony Chakar och studenter från ALBA i Rouwaysset, ett samhälle i Beiruts norra utkanter. En kritisk undersökning av hur vi ser på städer och deras fattiga förorter – huvudsakligen synen på dessa förorter som ett obegripligt, irrationellt kaos. Detta arbete ledde till en förnyad undersökning av de sätt på vilka dessa uppfattningar vanligtvis överförs: genom språk och massproducerade bilder, naturligtvis, men också – ännu viktigare – genom arkitektritningar som alltsedan renässansen utmärks av de logiska konsekvenserna av perspektivteckningen, illusionen av en tredimensionell rymd i vilken händelser äger rum.

Tony Chakar

Tony Chakar (född i Beirut 1968) är arkitekt, konstnär och författare. Han har deltagit i många projekt och utställningar, bland andra Once Upon a Time There Was a Mouth på São Paulo-biennalen (2002); Convulsive Fables på Universidad Internacional de Andalucía (UNIA) (2001); 4 Cotton Underwear for Tony på Townhouse Gallery of Contemporary Art i Kairo (2001); All that is Solid Melts into Air, Ashkal Alwan, Beirut (2000); A Retroactive Monument for a Chimerical City, Ashkal Alwan, Beirut (1999); Come in Sir, we will Wait for you Outside, Ayloul-festivalen 1998.

I utställningen på Bildmuseet visas:

4 Cotton Underwear for Tony, 2001–2002
Producerad tillsammans med Ashkal Alwan, Beirut.
Det utställda verket fokuserar på de misslyckade försöken att återuppväcka en avliden älskad person i en stad som lever i ett evigt nu, vilket domineras av politiska åsikter som färgas av död och martyrskap.

Rouwaysset: folkligt och modernt, 2000
Ett verk som utförts av Tony Chakar, Naji Assi och studenter från ALBA i Rouwaysset, ett samhälle i Beiruts norra utkanter. En kritisk undersökning av hur vi ser på städer och deras fattiga förorter – huvudsakligen synen på dessa förorter som ett obegripligt, irrationellt kaos. Detta arbete ledde till en förnyad undersökning av de sätt på vilka dessa uppfattningar vanligtvis överförs: genom språk och massproducerade bilder, naturligtvis, men också – ännu viktigare – genom arkitektritningar som alltsedan renässansen utmärks av de logiska konsekvenserna av perspektivteckningen, illusionen av en tredimensionell rymd i vilken händelser äger rum.

Khalil Hanoun

Khalil Hanoun (född i Beirut 1969) har arbetat som TV-producent och filmregissör sedan 1995. Han studerade drama vid Université Libanaise i Beirut och har utgett två diktsamlingar: A lot of desire (Beirut: Amwaj, 1995) och Remains (Beirut: Aljadeed, 1997). Som filmare har han producerat flera kortfilmer, bl.a. Maybe tomorrow (1996); To whom it may concern (1998) och Pringles (2000).

I utställningen på Bildmuseet ingår verket:

Pringles, 2000 (25 min)
Filmen följer en mentalt handikappad mans liv. Varje gång ett val äger rum utropar Halawi sig själv till kandidat och försöker uppträda som en sådan, så gott hans enkla uppfattning av vad han ser och hör medger. Han tycker om att hålla tal, vilka blir märkligt surrealistiska. Allt detta äger rum mot bakgrund av de saker som händer i vissa populära stadsdelar och gator i Beirut där folk samlas i valtider.

Bilal Khbeiz

Bilal Khbeiz (född 1963 i Kufur Shooba, Libanon) har arbetat som kulturjournalist för Al Masa 3 i Beirut mellan 1988 and 1989, och för Future TV mellan 1992 och 1994. Han har varit medlem av redaktionen för Mullak, kulturbilagan till tidningen An-Nahar, sedan 1994. Han har bland annat utgivit Perhaps Memory of Air (Merime Press, 1991); On My Father Illness in the Unbearable (Beirut: Dar Al Jadid, 1997); The Body is Sin and Deliverance (1998); Al-Kasal (Lättja, tillsammans med Walid Sadek; Beirut: The 3rd World, 1999) och The Water is Cool in the Coffee Shop (Beirut: Hamra Project, 2000). I utställningen på Bildmuseet visas:

Al-Kasal (Lättja); Beirut: The 3rd World, 1999)
Verket är utfört tillsammans med Walid Sadek.

Elias Khoury

Elias Khoury (född i Beirut 1948) är chefredaktör för Mullak (litteratur- och kulturbilagan till tidningen An-Nahar, som utkommer varje vecka) och biträdande ledare för Ayloul-festivalen i Beirut. Han är också professor i arabisk litteratur och litteraturhistoria vid American University of Beirut, Columbia University och New York University, och var konstnärlig ledare för stadsteatern i Beirut mellan 1992 och 1998. Han har utgivit elva romaner och översatts till franska, engelska, tyska och italienska. Den senaste romanen heter Bab al Chams (Beirut: Dar al-Adad, 1998). Han har skrivit två pjäser och gjort en performance, Three Posters, med Rabih Mroué, som har satts upp i Beirut, Kairo, Paris, Wien, Basel, Barcelona, Bryssel och Berlin.

Under utställningsperioden på Bildmuseet kommer Elias Khoury att uppföra en performance tillsammans med Rabih Mroué. Datumet är ännu ej fastställt.

Rabih Mroué

Rabih Mroué (född i Beirut 1967) studerade drama vid Université Libanaise i Beirut och började producera egna pjäser 1990. Han spelade i, regisserade och skrev flera pjäser, performances och videor som har visats i Beirut, Kairo, Paris, Wien, Tunis, Amman, Basel, Barcelona, Bryssel och Berlin, bland dem: Face A/Face B (2001); Three Posters (2000); Come in Sir, we will Wait for you Outside (1998); Extension 19 (1997); La Prison de sable (1995); The Lift (1993); L’Abat-jour (1990). Sedan 1995 har han skrivit manus till och regisserat animerade kortfilmer och dokumentärer för Future TV.

Under utställningsperioden på Bildmuseet kommer Rabih Mroué att uppföra en performance tillsammans med Elias Khoury. Datumet är ännu ej fastställt. I utställningen ingår också verket:

Biokhraphia, 2002
Manus och regi av Rabih Mroué och Lina Saneh.
Producent: Ashkal Alwan, Home works Project, Beirut.
Biokhraphia handlar om teaterns, sexualitetens och censurens inbördes relationer. Den berör viktiga aktuella frågor kring konstnärens ställning och arbete i globaliseringens tid. Den utfrågar och utmanar den roll som spelas av vissa politiska tabun med rötter i det libanesiska samhället, men utger sig inte för att kunna besvara de frågor den ställer. Biokhraphia angriper normer och konventioner, och leker med det till synes uppenbara – den manipulerar eviga och heliga sanningar, och står vid randen av den avgrund som utgörs av tvivel, tvetydighet, osäkerhet och motsatserna ”sant/falskt”. Filmen genererar bilder av konstnären som ackumuleras i oändliga lager, vilket suddar ut den tunna gränsen mellan verklighet och fiktion. Titeln Biokhraphia är en ordlek på ”biografi” och det arabiska begreppet ”khraphia” med de skilda betydelserna yrsel, legender, senilitet och avföring.

Walid Raad

Walid Raad (född i Chbanieh, Libanon, 1967) är mediakonstnär och docent i konstvetenskap vid Cooper Union (New York, USA). Hans verk inbegriper textanalys, video, performance och fotografiska projekt. Hans videoverk är bland andra: Hostage: The Bachar Tapes (2000); The Dead Weight of a Quarrel Hangs (1996-1999) och Up to the South (1993). Hans fotografiska projekt och performances är bland andra: The Atlas Group: Documents from The Atlas Group Archive (2001) och The Loudest Muttering is Over: Documents from The Atlas Group Archive (2001). Hans kritiska essäer har publicerats i Public Culture, Rethinking Marxism och Third Text, och hans mediaverk har visats på flera festivaler i Europa, Mellanöstern och Nordamerika. Walid Raad är en av grundarna av Arab Image Foundation.

Atlas Group Project, 1999–
Atlasgruppen är en fiktiv forskningsstiftelse som grundades av Walid Raad i Beirut 1999 för att utföra forskning och tillhandahålla dokument om Libanons moderna historia. Med sitt första projekt, The Dead Weight of a Quarrel Hangs, avser stiftelsen att lokalisera, bevara, studera och stödja produktionen av auditiva, visuella och litterära verk som kan belysa några av de outforskade aspekterna av de libanesiska inbördeskrigen från 1975 till 1991. Inom ramen för detta arbete har Atlasgruppen funnit och publicerat anteckningar, filmer, videor, fotografier och andra dokument. Atlasgruppen ställer ut dessa och har producerat verk för kulturcentra, festivaler, gallerier, museer, teatrar och skolor. Information om gruppens arbete via The Loudest Muttering is Over: Case Studies from The Atlas Group Archive.

På Bildmuseet visas Raads video Hostage: The Bachar Tapes, 2000

Marwan Rechmaoui

Marwan Rechmaoui (född i Beirut 1964) har studerat konst (måleri och skulptur) i USA. Han bor och arbetar i Beirut. Han har deltagit i många utställningar och projekt, exempelvis: Missing Links, Art Practices from Lebanon på Townhouse Gallery of Contemporary Art i Kairo (2001); Mediterranean Metaphors II, Contemporary Art from Lebanon på The Borusan Center for Culture and Arts i Istanbul (2000); Goetheinstitutet, Damaskus (1999); Franska kulturhuset, Beirut (1998); The Casula Power House, Sydney (1998); The Cairo International Biennial (1998); Château De Serviers, Marseille (1996).

På Bildmuseet visas Marwan Rechmaouis verk:

A Monument for the Living, 2000
En byggnad i utkanten av Beiruts centrala delar. Den är ett riktmärke, en av de högsta skyskraporna i staden. Byggnaden slutfördes aldrig men var tänkt att innehålla ett affärscentrum och kom till slut att fungera som fängelse under det libanesiska inbördeskriget. Cellerna där fångarna förvarades fanns på de lägre planen och bevakades av milis från den fraktion som för tillfället hade kontroll över byggnaden. På grund av byggnadens strategiska läge användes de övre planen av krypskyttar… Tio år efter eldupphör är byggnaden fortfarande oanvändbar.

Walid Sadek

Walid Sadek (född i Beirut 1966) är konstnär och författare. Hans senaste utställningar är Rumours på Townhouse Gallery of Contemporary Art, Kairo (2001); I do not Think People Leave Hamra Street, Hamra Street Project, Ashkal Alwan, Beirut (2000); Adolescence, Ayloul-festivalen (2000), Beirut; och Karaoke på The Bluecoat Gallery, Liverpool (1998). Han är författare till flera konstpublikationer som Al-Kasal (Lättja, med Bilal Khbeiz; Beirut: The 3rd World, 1999) och That I am Bigger than Picasso (Beirut: Ayloul Festival, 1999).

I utställningen på Bildmuseet visas verket:

Les Autres (De andra), 2002
”Jag ser in i mig själv. Ett budskap – Han är inte här – står för sig själv på den plats min kropp brukade uppta innan den ersattes. Nu kan den mycket väl vara död och är helt säkert bedövad. De talade orden markerar och upprättar envist en frånvaro som vägrar att smälta bort. De talade orden tycks kräva att den frånvarande kroppen slutgiltigt begravs. Men under tiden finns de – de talade orden – här för att påvisa frånvaron, de finns här i stället för frånvaron.
Jag ser in i mig själv. Ett budskap – Han är någon annanstans – leder mig att fråga om andra platser och andra kroppar som jag hemsöker. Frånvaron som är så tydlig på denna plats är också en mångfald som hemsöker andra platser. Det närvarande, här – se här – ett tomrum i sig självt, finns någon annanstans.”

Ghassan Salhab

Ghassan Salhab (född i Dakar 1958) är filmare och manusförfattare. Han har gjort flera kortfilmer i Beirut och i Paris, som Après la mort (1991), Afrique fantôme (1994) och La rose de personne (2000). 1998 gjorde han sin första långfilm, Beyrouth fantôme (Bring Back) om Libanons krigshärjade folk. Terra incognita från 2002, Salhabs andra långfilm, visades samma år under festivalen i Cannes.

I utställningen på Bildmuseet visas Salhabs verk:

La Rose de Personne (Ingens ros), 2000 (12 min)
Utan avbrott följer La Rose de Personne längs Hamragatan i Beirut, en gata som flödar över av historia, fiktion och fantasi, men på samma gång en gata bland andra: en gata i strid med verkligheten. Genom en vindruta strömmar gatan. Inuti sitter en man och en kvinna, de syns nästan inte i bild. De ord de utbyter (är det verkligen en dialog?) dränks i en flod av ljud, ljuden från Hamragatan och ljud från radiostationer. Det är ett kontinuerligt flöde, en strömmande flod i vilken ljud och bild oupphörligt vecklar ut sig. Videon är en diskret hyllning till den store poeten Paul Celan.

Lina Saneh

Lina Saneh (född i Beirut 1966) studerade drama vid Université Libanaise i Beirut och vid Sorbonne Nouvelle i Paris. Hon har framträtt i och regisserat flera pjäser som har visats i Beirut, Tunis, Kairo, Amman och Paris, bland dem Mouchakassa (1993); Les Chaises (1996); Ovrira (1997) (producerad av Ayloul-festivalen); Extrait d’Etat Civil (2000); Biokhraphia (2002) (producerad av Ashkal Alwan). Hon undervisar i drama vid Université Saint-Joseph i Beirut och Université Saint-Esprit i Kaslic.

I utställningen på Bildmuseet visas verket:

Biokhraphia, 2002
Manus och regi av Rabih Mroué och Lina Saneh.
Producent: Ashkal Alwan, Home works Project, Beirut.
Biokhraphia handlar om teaterns, sexualitetens och censurens inbördes relationer. Den berör viktiga aktuella frågor kring konstnärens ställning och arbete i globaliseringens tid. Den utfrågar och utmanar den roll som spelas av vissa politiska tabun med rötter i det libanesiska samhället, men utger sig inte för att kunna besvara de frågor den ställer. Biokhraphia angriper normer och konventioner, och leker med det till synes uppenbara – den manipulerar eviga och heliga sanningar, och står vid randen av den avgrund som utgörs av tvivel, tvetydighet, osäkerhet och motsatserna ”sant/falskt”. Filmen genererar bilder av konstnären som ackumuleras i oändliga lager, vilket suddar ut den tunna gränsen mellan verklighet och fiktion. Titeln Biokhraphia är en ordlek på ”biografi” och det arabiska begreppet ”khraphia” med de skilda betydelserna yrsel, legender, senilitet och avföring.

Mohamed Soueid

Mohamed Soueid (född i Beirut 1959) är författare och filmregissör. Han har skrivit flera böcker om libanesisk och arabisk film, som Suspended Cinema: Lebanese Civil War Films (Beirut: Institute of Arab Researches, 1986), History of Movie Theaters in Old Beirut (Beirut: An-Nahar, 1996) och Literature and Screen-writing in Arab Countries (Paris: Arab World Institute, 1995). Som filmregissör har han varit ansvarig för flera produktioner.

I utställningen på Bildmuseet ingår Soueids filmer:

Absence, 1990 (45 min)
Är det möjligt att tala om döden i krigstid? Frågan utforskas genom fyra personer som förlorat vänner och släktingar i fyra olika områden av Libanon.

Cinéma Fouad, 1993 (40 min)
Khaled El Kurdi, en syrisk transvestit, lever i Beirut där han arbetar som betjänt, tillbringar sin lediga tid hemma som kvinna och går på gatorna som man.

Destinée, 1996 (12 min)
I början av 1920-talet utvandrade Nicola Haress från Syrien till östra Libanon, där han startade ett nytt liv, bildade familj och tillverkade musikinstrument. Filmen kretsar kring Nicolas minnen och hans kärlek till den österländska lutan, oud.

Tango of Yearning, 1998 (70 min)
Nightfall, 2000 (70 min)
Civil War, 2002 (85 min)
Tango of Yearning är den första delen av en trilogi om Libanon efter kriget. Den är baserad på regissörens minnen av krig, kärlek och film, liksom på hans personliga erfarenheter från TV-kanalen Tele-Liban.
Den andra delen, Civil War, berättar om Mohamed Doaybess – en välkänd libanesisk regissör och producent, som en dag lämnade sitt hem och aldrig återvände. Efter att ha varit försvunnen flera månader hittades han död i ett övergivet hus i Beiruts södra förstäder. I Nightfall återvänder regissören till sina dagboksanteckningar och berättar om sin tid i studentsektionen av den palestinska motståndsrörelsen Fateh under det libanesiska inbördeskriget. Regissören berättar sin historia med hjälp av berusade vänner och tröstar dem i deras ensamhet med poesi, skratt och sång.

Jalal Toufic

Jalal Toufic (född i Beirut 1962) är författare, filmteoretiker och videokonstnär. Han har skrivit Undying Love, or Love Dies (Post-Apollo Press, 2002); Forthcoming (Berkeley: Atelos, 2000); Over-Sensitivity (Los Angeles: Sun & Moon Press, 1996); (Vampires): An Uneasy Essay on the Undead in Film (New York: Station Hill, 1993), och Distracted (New York: Station Hill, 1991). Hans videor och installationer har bl.a. visats på Artists Space i New York; the Lab and Yerba Buena Center for the Arts i San Francisco; Pacific Film Archive i Berkeley; UCLA Film and TV Archive; Palais des Beaux-Arts, Bryssel. Han har föreläst vid University of California i Berkeley, på California Institute of the Arts, USC, och DasArts i Amsterdam. Jalal Toufic är medlem av Arab Image Foundation.

I utställningen på Bildmuseet ingår Toufics film:

”Âshûrâ”: This Blood Spilled in My Veins, (Blodet i mina ådror), 2002 (105 min)
”Al-Husayn, profeten Muhammeds sonson och son till den förste shiitiske imamen, Alî, dödades tillsammans med många medlemmar av sin familj i öknen år 680. Minnet av detta plågar mig. Egentligen kan man säga att minnet av detta plågar mig om varje minne, eftersom varje hågkomst på någon nivå omfattar minnet av minnets begynnelse, plågan som måste tillfogas människorna för att de ska minnas (Nietzsche). Det minne som det årliga firandet av âshûrâ försöker upprätthålla hör inte enbart eller ens i huvudsak till det förgångna, men är minnet av framtiden, nämligen löftet om parousia (återkomst) för den tolfte imamen, den länge väntade mahdîn – trots att tusen år gått sedan han försvann – liksom det löfte shiiterna av tolvekten gav att invänta honom. Âshûrâ: ett ovillkorligt löftes villkor av möjlighet.”

Paola Yacoub/Michel Lasserre

Paola Yacoub (född i Beirut 1966) tog sin examen vid Architectural Association School of Architecture i London, medan Michel Lasserre (född i Auch, Frankrike, 1947) studerade arkitektur i Paris. Paola Yacoub och Michel Lasserre har samarbetat sedan 1996. De utforskar miljöers uttryckskraft och deras estetiska och politiska innebörder. Installationen Al Manazer visades på Ayloul-festivalen 2001 i Beirut, och i samlingsutställningen Stand der Dinge (Teil 1) på Kunst-Werke i Berlin 2000 och i den sjunde Venice Architecture Biennial, 2000, där de presenterade sin installation Garden of Eden, Monument for Beirut. På Galerie Claude Samuel i Paris ställde de ut Monuments of an Unfinished War (2000), och The Next Village (2002). De var gästkonstnärer vid Akademie Schloss Solitude i Stuttgart, nov. 2001 – mars 2002.

I utställningen på Bildmuseet ingår deras verk:

Al Manazer (Aspekter), 2001
Samproducerad med Ayloul-festivalen i Beirut. ”Tre aspekter av södra Libanon presenteras i en översiktlig uppställing. En första aspekt förhåller sig till naturen, de vemodiga landskapen i södra Libanon; en andra aspekt som också fokuserar på naturen, visar landskap som de avbildas i National Geographic; och en tredje aspekt som grundas i människorna och deras språk, med intervjuer vi gjorde med bårbärare som arbetade under hela kriget. Vi försökte bestämma territoriers status utifrån deras berättelser. Genom de förbindelser som uppstod följer vi territoriella förändringar genom nuets strider och utmaningar.”

Akram Zaatari

Akram Zaatari (född 1966 i Saida, Libanon) är videokonstnär och curator som bor och verkar i Beirut. Han har gjort mer än 30 videofilmer, bland andra: How I Love You (2001), Her + Him Van Leo (2001), Majn-ounak (Galen i dig, 1997), Baalbeck (2001), All is Well on the Border (1997), The Candidate (1996) samt två videoinstallationer: Another Resolution, och Monument #5. The Scandal (2001). Han var med och grundade Arab Image Foundation där han utvecklat ett forskningsprojekt om Mellanösterns fotografi-historia. Forskning låg till grund för en serie utställningar och böcker med samma namn (med Zaatari som redaktör eller medred.): The Vehicle: Picturing moments of transition on a modernizing society; Portraits du Caire och Mapping Sitting. Han har publicerats i de akademiska tidskrifterna: Parachute, Framework, Transition, Bomb, Al-Adaab, Al-Nahar och Zawaya.

I Utställningen på Bildmuseet ingår Zaataris två filmverk:

Al-Shrit bikhayr (Allt lugnt vid fronten), 1997 (43 min)
Videon undersöker frågor kring hur det tidigare ockuperade området Shriti i södra Libanon skildrats. Tre arrangerade intervjuer med libanesiska fångar i Israel illustrerar aspekter av tillvaron under ockupation. Fångarnas berättelser visar hur svårt det är att förmedla deras erfarenheter utan att konstruera motsatser mellan förtryckare/offer och hjälte/förrädare. I ett försök att klargöra misslyckandet att skildra situationen, fokuserar filmen slutligen på avståndet mellan Shrit och resten av landet, där tusentals flyktingfamiljer lever. Intervjun som berättelseform utforskas som en hyllning till Jean-Luc Godards Här och på andra ställen, som undersökte bilder av den palestinsk–israeliska konflikten i södra Libanon 20 år tidigare.

Her + Him Van Leo, 2001 (32 min)
Ett naket porträtt av en mormor som är stolt över att posera avklädd för en lokal fotograf, blir en förevändning att besöka den armenisk-egyptiske fotografen Van Leo. Van Leo föddes 1921 som Levon Boyadjian i Jihane, Turkiet, i en armenisk familj som flyttade till Egypten 1924. Han öppnade en ateljé i Kairo 1947 och var ett fint exempel på fotografen som hantverkare, men som också såg sig själv som konstnär. Videon porträtterar och kommenterar en ateljéfotografs olika konstnärliga uttryckssätt och frammanar några av de sociala, urbana och politiska förändringar som Egypten har uppplevt under de senaste 50 åren. Van Leo dog i Kairo i juli 2002.