Överblick / Konst från Fondation Cartier pour l'art contemporain i Paris

Bildmuseet presenterar sommaren 2003 en större utställning med viktiga verk från Fondation Cartiers samlingar. Fondation Cartier pour l’art contemporain i Paris anses ha en av Europas mest intressanta och dynamiska konstsamlingar, mycket tack vare att man sedan länge har en global utblick och ambition, men också därför att man i samband med sina utställningar ofta beställer nya verk direkt från konstnärerna. Dessutom finns som policy att enbart arrangera utställningar med konstnärer som lever och verkar idag.

I sin utställningsverksamhet rör sig Fondation Cartier fritt över den nutida konstens alla uttryck och medier och följer inte riktigt samma kanonbildning och konsthistorieskrivning som i Skandinavien, där Englands/Nordamerikas betydelse ofta betonas. Fokus ligger mer på den icke-engelsktalande delen av Europa samt Afrika, Asien och Latinamerika. Utställningen på Bildmuseet kommer med andra ord att rymma ett flertal nya och spännande bekantskaper för en svensk konstpublik:

Beaurin/Domerq (France)

Vincent Beaurin född 1960, Fabrice Domercq född 1965. De bor och arbetar i Paris.

Konstnärsduon Beaurin Domercq består av Vincent Beaurin och Fabrice Domercq som arbetat tillsammans sedan 1998. På Bildmuseet visas två verk, båda utan titel från 1999. I det ena verket har konstnärerna placerat ut 36 små objekt på ett podium; alla är de muntert mångfärgade som ett slags uppsluppet muterade leksaker med okända funktioner.

Det andra verket för tankarna till en korsning mellan en indiansk drömfångare och en sliten lampskärm i naturmaterial utsmyckad med torkade apelsinskal.

Objekten är ofta i material som textil, plast och träbitar. Konstnärerna arbetar gärna med glidningen mellan betydelser, men även med flykten från funktioner, språk och kategoriseringar. I duons verk finns alltid ett glapp mellan det tydliga visuella utförandet och bristen på sakliga referenser.

William Eggleston (USA)

Född 1937 i Memphis USA, där han bor och arbetar. 

Eggleston är en portalgestalt inom den samtida fotografin. Hans karriär som fotograf är lång, men hans verk uppmärksammades inte förrän vid mitten av 1970-talet.

Vid denna tid betraktades färgfotografiet fortfarande med skepsis och hade låg status som konstnärlig uttrycksform. Många kritiker ansåg att hans snapshot-bilder i färg av shoppingcentra och vardagligt förortsliv var banala och konstnärligt undermåliga, både vad gäller motiv och utförande.

Egglestons utställning på MOMA i New York 1974 var både färgbildens konstnärliga genombrott och startpunkten för ett ny slags ”det vardagligas estetik”. Sedan dess har Egglestons inflytande bara ökat - och hans stillsamma och personliga skildringar av sina omgivningar i sydöstra USA har blivit klassiska.

Under 2001 bekostade Fondation Cartier en tids vistelse i Kyoto för konstnären. De fotografier han tog där visades sedan i Paris som en svit med titeln Kyoto Series. Fotografierna präglas av en oerhörd lyhördhet inför motiven och en skarp och välformulerad känsla för detalj, färg och komposition.

Eliane Duarte (Brazil)

Född 1943 i Rio de Janeiro, Brasilien, där hon bor och arbetar. 

Duarte arbetar med skulptur. Verket Ribalta från 1999 består av sex olikfärgade objekt i violett, guld, grönt, koppar, silver och blått.De är flätade i plast, tråd, textil och fjädrar och är upphängda på väggen bredvid varandra som skalper eller nystan. Ordning, kaos och närvaro är parametrar som konstnären ofta närmar sig på ett poetiskt och omedelbart fysiskt vis.

Ribalta är på en och samma gång ett berättande och icke-verbalt verk som kännetecknas av sin organiska volym och symmetri. I många tidigare arbeten har Duarte fokuserat på ärret och såret i olika bemärkelser, med ett bildspråk som är direkt och generöst, på gränsen till brutalt. I detta verk är tonfallet emellertid mer intimt och abstrakt.

Hubert Duprat (France)

Född 1957 i Nérac, Frankrike. Bor i Claret, Frankrike. 

I sina arbeten lånar Duprat ofta form och material från djur- och växtriket, som han kombinerar med en pseudovetenskaplig inramning.

I tidigare verk har han bl a, som ett slags naturens egna ready-mades, låtit nattsländelarver (Trichoptera) tillverka skulpturer åt sig. Konstnären har tagit isär nattsländelarvens cylinderformade snäcka och placerat den ”avklädda” larven i ett akvarium där det finns guldkorn, pärlor och flisor av ädelstenar. Av detta material har sedan larven byggt sig ett nytt skal. Processen visar hur insekten är kapabel att anpassa sig efter nya omständigheter och kraften som finns i det instinktiva beteendet. Men Duprat ställer även frågor om människans konstsyn, om det tillverkade och det ”naturligt” skapade:

På BildMuseet visas verket A la fois, la racine et le fruit (På samma gång, roten och frukten) från 1997-98; en skulptur med egenartad form där en trädgren smyckats med små polerade benplattor i diskret, knappt synlig, mosaik.

Udomsak Krisanamis (Thailand)

Född 1966 i Bangkok, Thailand. Bor och arbetar i New York, USA. 

I sitt måleri arbetar Krisanamis med utgångspunkt i språket: Efter flytten från Thailand till USA vid 1990-talets början, lärde sig konstnären engelska främst genom att läsa dagstidningar, där han konsekvent strök över alla ord som han förstod och själv använde. Resultatet blev svarta fält med isolerade ord eller ordkombinationer vars betydelse förblev dunkel eller okänd. Så småningom, allteftersom kunskaperna i språket fördjupades, blev de svarta fälten mer och mer sammanhängande.

Det är mot bakgrund av denna erfarenhet som Krisanamis har utvecklat sitt konstnärliga skapande. På stora stora dukar med tjocka lager glansig mörk färg, isolerar, döljer eller lyfter han fram ord, siffror, bokstäver och tecken. Förståelsen blir ett slags negativt avtryck, som om vissheten ofrånkomligen innebär tvivel, avstånd och osäkerhet.

På senare år har Krisanamis mer betonat collageaspekten och förutom tidningspapper även inkluderat nudlar, prislappar, tvättråd, cellofan och lim i sina målningar.

Alessandro Mendini (Italy)

Född 1931 i Milano, Italien, där han bor och arbetar. 

Mendini är arkitekt, konstnär och designer. Vid sidan om en bred och internationell konstnärlig gärning har han under många år varit verksam som chefredaktör för olika italienska design- och arkitekturtidskrifter som Modo och Domus. Tillsammans med sin bror Francesco driver han design- och arkitektbyrån Atelier Mendini i Milano.

Några av Mendinis senaste projekt är ett minnesmonument i Hiroshimas hamn, Groninger-museet i Nederländerna samt Arosa-casinot i Schweiz. Men han arbetar även i mindre skala med objekt, skulptur, möbler, installationer och interiörer.

Verket Scarpa (Sko) från 1997-2001 föreställer en enorm sko klädd i gnistrande gyllene mosaik, satt på ett podium. Skulpturen som präglas av både lätthet och monumental tyngd är ett fint exempel på de extravaganta och visuella one-liners som Mendini ofta gör.

Vik Muniz (Brazil)

Född 1961 i Sao Paulo, Brasilien. Bor och arbetar i New York, USA.

Muniz började sin karriär som skulptör, men blev så småningom mer intresserad av fotografierna av sina skulpturer, än av skulpturerna själva. Idag arbetar han nästan uteslutande med fotografi och då främst med fotografiet som illusion och konstruktion. 

Han leker ofta med förväntningar och med vår förmåga att dra slutsatser från vad vi ser. Verken i serien Equivalents från 1993-98 ser ut att föreställa en klar himmel med fluffiga cumulusmoln i form av katter, tekannor eller händer i bön. Historiskt sett har just avbildandet av moln av många ansetts vara den yttersta formen av målartekniskt mästerskap. Muniz spelar med denna association och i själva verket är motiven avfotograferade små figurer i bomull.

I serien Sugar Children (1996-97) har Muniz fotograferat barn på den karibiska ön St.Kitts, och därefter återskapat bilden med hjälp av utstrött socker på svart papper. Sedan har han också fotograferat resultatet. Verken kan ses som en hyllning till dessa individer, men också som en påminnelse om öns koloniala förflutna och det hårda arbetet vid sockerplantagen. Vid sidan om socker och bomull har Muniz också arbetat med material som damm, choklad och spaghetti.

J.D. ’Okhai Ojeikere (Nigeria)

Född 1930 i Ojomo Emai, Nigeria. Bor och arbetar i Lagos, Nigeria. 

Ojeikere började 1961 sin bana som stillbildsfotograf på en tv-station i Nigeria och öppnade därefter 1975 sin egen ateljé Foto Ojeikere.

De flesta afrikanska fotografer i samma generation arbetade enbart mot kunder och uppdragsgivare, men Ojeikere drev tidigt egna fotografiska projekt i syfte att på olika sätt kartlägga hemlandets kultur.

Hans omfattande verk har blivit en unik dokumentär, etnografisk och antropologisk källa, och ett av de mest kända projekten är Hair Style som omfattar nära 1 000 svart-vita bilder. Serien påbörjades 1968 och fotografierna är systematiskt tagna i vardagliga miljöer, till exempel på gator, kontor och fester, men även i fotoateljé med strikt och kontrollerat ljus. Med skärpa och konsekvens skildras hårets och frisyrernas skulpturala egenskaper. Serien visar också på Nigerias etniska mångfald; i landet bor över 200 olika folkslag med olika språk och traditioner. De flesta bilder är tagna rakt bakifrån även om profil och ansiktsvinklar också förekommer.

Ojeikere själv säger:
”Alla dessa frisyrer är förgängliga. Jag vill att mina fotografier ska vara värdiga spår av dem. Min målsättning har alltid varit att fånga ögonblick av skönhet, ögonblick av kunskap. Konst är liv. Utan konst blir livet stillastående.”

Pierrick Sorin (France)

Född 1960 i Nantes, Frankrike, där han bor och arbetar. 

Sorin arbetar med video, ofta i korta och dramatiska iscensättningar där han själv är med och agerar i alla roller.

I många fall spelar han med språket och dess godtycklighet. I verket Aki Lost Ero från 2001, porträtterar konstnären själv tre musiker i ett band, som tillsammans framför den imaginära konstellationen en sång på ett påhittat nonsensspråk.

De flesta av Sorins verk är inspelade i hans hemmastudio i Nantes, vilket ger filmerna en tät men expansiv karaktär av stilmedveten genuin lågbudget. Ibland groteskt och dråpligt, någon gång slapstick-artat. Sorin skildrar den enskildes tillkortakommande och tillvarons absurditet - men alltid med en humoristisk och träffsäker medkänsla. Det är aldrig långt till empati, vass ironi eller total hopplöshet.

Beat Streuli (Switzerland)

Född 1957 i Schweiz. Bor och arbetar i Düsseldorf, Tyskland. 

Streuli har i sin fotografiska gärning främst intresserat sig för människan i det urbana rummet, särskilt för den enskilda individen som variabel i den globala metropolens anonyma och komplexa flöde.

Ofta använder han teleskopobjektiv för att komma de avbildade människorna nära, utan att de blir varse fotografens närvaro. Verket Alice to Uluru, January 00 (2000), som producerades speciellt för Fondation Cartier, kan sägas vara ett steg i en ny riktning. Även om vissa grundteman som förflyttning och rörelse fortfarande präglar helheten, har Streuli här intagit en mer aktiv position då han dokumenterat en resa mellan städerna Alice och Uluru i Australien.

Den suggestiva installationen omfattar totalt 230 diabilder som projiceras simultant med tre projektorer på två väggar. Intresset för territorium och individ för tankarna till konstnärens tidigare arbeten, liksom karaktären av fältarbete och kartläggning. Dock har Streuli i detta verk valt att arbeta mer filmiskt i sitt berättande, både vad gäller genomförande och installation.

Adriana Varejão (Brazil)

Född 1964 i Rio de Janeiro, Brasilien, där hon bor och arbetar.

Varejãos målningar gränsar till skulptur med sin massiva närvaro och tyngd. Grundackorden i hennes konstnärskap är flera och spänner från det djupt privata och personliga, till det historiskt allmängiltiga, som i betraktelser av kroppen och blodet, till kritiska undersökningar av arkeologi och ras, kolonial historia och kannibalistiska offersagor.

Verket Azul Branca em Carne Viva (Blått, vitt och levande kött) från 2002, föreställer ett väggparti som slitits loss och spruckit sönder. Det rymmer också en blandning av de två ytor som konstnären oftast utgår ifrån: kakel och kött.

Tidigare har Varejão arbetat mycket med den brasilianska kulturens komplexa historia; sammansättningen av ursprungsbefolkning, kolonisatörer samt Portugals historia och koloniala spår från Afrika och Asien. Men i detta verk är den invecklade och tungt ornamenterade mosaiken ersatt av slakthuskakel, avsett att fläckas, enkelt att spola av. Den svala väggytan brister i ett öppet sår, i ett slags ursinnig blodig prakt.

Bill Viola (USA)

Född 1951 i USA. Bor och arbetar i Los Angeles, USA. 

Viola är en pionjär inom den internationella videokonsten. Han har varit verksam sedan tidigt 1970-tal och skapat ett stort antal verk med olika uttryck och tekniskt genomförande; från videotaper och ljudmiljöer till arkitektoniskt orienterade installationer, performances med electromusik och verk direkt för TV.

Viola intresserar sig huvudsakligen för människans perception och medvetande, hur våra erfarenheter alstras och hur mekanismerna kring hur vi uppfattar och tolkar vår omgivning ser ut och fungerar. Vid sidan av det visuella är ljudet ett viktigt element för Viola. Dessutom tar många av Violas verk avstamp i det egna jaget eller kroppen och konstnären figurerar ofta själv i verken.

Så även i videoinstallationen Nine Attempts to Achieve Immortality (Nio försök att uppnå odödlighet) från 1996. Videon projiceras bakifrån på en transparent från taket hängande filmduk och visar hur konstnären koncentrerat håller andan tills han är nära att brista av andnöd. När han till slut andas ut blir ljudet och reaktionen nästan chockartad. Verket är ett utmärkt exempel på den precision och skenbara enkelhet som karaktäriserar Violas arbeten.

Leslie Wayne (USA)

Född 1953 i Tyskland. Bor och arbetar i New York, USA. 

Wayne arbetar med abstrakt måleri. Målningarna utförs i olja på trä, där hon först målar ett tjockt lager färg i olika nyanser, för att sedan skrapa bort lagren, ibland försiktigt, nästan som man viker tillbaka ett sängöverkast, och ibland våldsamt - så att ytan strimlas och faller sönder i remsor.

Verken är ringa i format, ofta mellan 25-40 cm, och kan upplevas både monumentala och intima med sin fysiska tyngd och starka känsla för färg och material. Även motsättningen mellan det dolda i målningen och det som skulpturalt blottläggs, skapar en spänning.

Bakgrunden till sitt känsliga och brutala uttryck förklarar konstnären så här:
”Som abstrakt målare vill jag fokusera på att komprimera det heroiska måleriet till litet format, att tvinga fram en förskjutning mellan storlek och skala, som om man satt världen på en fingerborg.”

I denna presentation ryms verken Comin' and Goin' (1998), Out on a Limb (1998), Jitterburg (1999), Colorfall (2000) och Breaking and Entring: Hasty Retreat (2001).

Bildmuseet har i nära samarbete med Fondation Cartiers chef Hervé Chandès gjort ett urval av centrala, betydande och angelägna verk från 1980-talet fram till idag; målningar, skulpturer, fotografier, installationer samt video- och filmverk.