Katarina Pirak Sikku om verken i utställningen

Utställningen Katarina Pirak Sikku / Nammaláhpan visas på Bildmuseet 31 januari - 20 april  2014. Här skriver konstnären om några av de verk som ingår i utställningen.

Muitobálgát (Minnenas karta)
"På golv och vägg har jag tecknat min resa genom tid och rum där jag söker kunskap om rasbiologernas undersökningar i Sápmi. Resan börjar bland arkivmappar och fotoalbum i arkivet i Uppsala där många frågor väcktes hos mig och leder via informanters berättelser, i rasbiologernas spår till platser i norr som jag redan känner men som med denna historiska kunskap får nya betydelser för mig."

Badjelántta luottat (Avtryck från Ovanlandet)
"1926 reste personal från Statens institut för rasbiologi upp längs Stora Lulevatten för att göra sina undersökningar. Utifrån arkivdokument och ett fotoalbum har jag lyckats identifiera några av platserna. Jag känner igen områden om än inte alltid exakta platser eftersom jag tidigare har vandrat i samma område.

En av platserna är jag nästan hundra procent säker att jag har hittat. Det är bakgrunden i ett foto av en kvinna i albumen i Uppsala. Jag kände igen fjället och det beror på att jag har tecknat av det många gånger.

Serien Avtryck från Ovanlandet innefattar teckningar av dessa arkivfotografier och nytagna fotografier av de platser jag identifierat."

Borga (Ovädersvarning i Marsfjällen)
Dálveluonddu ivdnevuohta (Vinternaturens färggrannhet)
"Det finns något med naturen under perioden november till februari som är lockande. Färgskalan är återhållsam. Det är grafiskt vackert. Jag går ut i naturen. Utan varken block, penna eller kamera. Jag studerar omgivningen. Jag går in i min ateljé. Ibland tecknar jag i mörkret, ibland i dagsljuset. Det beror på.

Landskapsmåleri är så problematiskt. Det blir så vackert. Även jag gör vackra landskapsbilder fastän jag försöker göra det motsatta. Landskapet bär på min historia. Vem gick här före mig? Vad tänkte hon? Hur såg den tallen ut som liten?

De här landskapsteckningarna förmedlar också några av de känslor som rasbiologin väcker hos mig. Sorg, oro, ilska. Och den ambivalens som jag känner inför landskapet: så vackert, men det bär på en smärtsam historia."

Ánná siessá (Faster Anna)
"Anna var det enda undantaget när jag beställde bilder från Kart- och bildenheten i Uppsala. Hon hade på sig en arjeplogskolt, I övrigt beställde jag bara bilder av människor med lulesamiska koltar. Hon är vacker och utstrålar värdighet. Jag frågade många i Jokkmokk vem hon var. Ingen visste tills jag visade bilden för Elsa. Det visade sig vara hennes faster.

Bilden på Anna har varit viktig för mig för hon var en ingång till att komma materialet närmare. Jag har sytt en ram till Anna. Tennbroderiets mönster kommer från en sliehppá (barmkläde) som familjen Teilus har haft i sin ägo under många år. Broderierna på klädet kommer från den kolt som Anna bär på fotografiet. Knapparna kommer både från Anna och Elsa. Några knappar är nya. Jag har gjort den här ramen för att jag vill ta hem Anna från arkivet i Uppsala.

Det märkliga med Anna var att hon redan fanns i min ateljé när jag fick reda på vem hon var. Jag hade fått några knappar och en burk som varit hennes av Elsa.

Tack till May-Britt Öhman, Mikael Pirak,  Siri Broch Johansen, Max Lundström, Trine Hamran"

Elsa (Elsa Teilus, Udtja 1921 - 2013)

Elsá giehtto (Elsas berättelse)
"Elsa sade sig först inte veta någonting om rasbiologin, men när hon fick se fotografiet av hennes faster Anna började hon berätta. Hemma hos faster Anna bodde nämligen en av rasbiologerna, Anna Myrsell, när hon var i Udjta sameby för att mäta och fotografera samerna där. Elsa var då barn och blev själv mätt och fotograferad på skolan i Vaikijaur.

Jag och Elsa talade om detta flera gånger. Hon berättade och jag skrev ned det hon sade. Mellan gångerna fick hon läsa igenom det jag skrivit och ändra eller lägga till, ibland mindes hon något nytt till nästa gång.

Elsas berättelse är viktig för mig. Den är ett vittnesmål som ger mig en fingervisning om hur rasbiologernas undersökningar upplevdes av de som utsattes för dem. Och det är ett perspektiv som jag tycker saknas i tidigare studier av rasbiologin."

Guorosvuođa ája (Tomhetens källa)
"På mina vandringar tycker jag om att gå på antingen frusen myr eller fruset vatten. En myr som nyligen har frusit är speciell att gå på. Underlaget ger efter med ett krasch och under den ytan finns myrens mjuka mossa.

Isen ger en speciell känsla. Ska den bära eller inte? Isens ljud är både skrämmande och fascinerande på samma gång.

På höstvintern går jag gärna ut när dagens ljus ebbar ut och övergår till mörker. Naturens förvandling dessa minuter är så förföriskt vacker. Bakom det vackra lurar en fara. Detta är återigen en referens till min ambivalenta känsla inför landskapet."

Nammaláhpáhiid nammalisttu (De namnlösas lista)
"Här är mina mått. Jag har mätt mig med de mätinstrument som finns på forskningsarkviet vid Umeå universitet och fört in mina mått i en autentisk lista hämtad ur "Anthropometry of the Swedish Lapps" av Sten Wahlund (1941).

De namnlösa har fått namn eftersom de har varit anonymiserade under lång tid bakom siffror och bokstäver."

Suoláduvvon  álásvuohta (Bestulen nakenhet)
"De personer som fotograferades nakna avporträtterades i nio olika poser. Jag kunde inte förmå mig att använda bilder av någon främmande människa utan att fråga om lov. Därför är dessa teckningar som visar de nio olika poserna baserade på nakenfotografier av min egen kropp."