Katarina Pirak Sikku om sin utställning

Utställningen Katarina Pirak Sikku / Nammaláhpan visas på Bildmuseet 31 januari - 20 april  2014. Här skriver konstnären själv om processerna som lett fram till den.

"Jag kommer här att berätta om mitt förhållningssätt till rasbiologin och hur min arbetsprocess har sett ut. Det är ett mångårigt forskningsprojekt, och under dessa år har jag haft många idéer om hur jag ska redovisa mitt arbete. Jag har gått igenom olika faser; arg, ledsen, besviken, övergiven, känt skam och en oerhörd sorg. Redovisningen utgår från mig själv, och är därför subjektiv.

Bakgrund till mitt forskningsområde

Kan sorg ärvas? Den frågan ställde jag mig 2005, det år jag tog examen från Konsthögskolan i Umeå. Jag byggde ett rum i min ateljé. Jag tog fram allt som jag kunde hitta i min historia som gjorde ont. Dessa berättelser fyllde mitt rum. Jag undrade vad som var min personliga smärta och vilken smärta jag delade med andra? Under ett års tid hade jag varit på middagar med åtta samiska kvinnor. Vi var inte vänner, vi umgicks inte, vi kommer inte från samma geografiska område. Vår enda gemensamma nämnare var att vi är samer med en högre akademisk utbildning. Dessa kvinnor bjöd jag till mitt rum.

De fick höra min historia och titta på mina verk. Med utgångspunkt i detta diskuterade vi. Vad är vår gemensamma historia? Har vi någon? Vi hade ett bra samtal och efter samtalet det kunde jag sortera ut min egen privata historia. Det som bland annat finns kvar är det område som jag nu arbetar med, rasbiologin.

Rasbiologin

Att jag fastnade för rasbiologin var nog mer en slump än ett aktivt val. Jag fick vetskap om att det på forskningsarkivet fanns en kartong med material från de rasbiologiska mätningarna. Det var mätinstrument, bilder och ett färdigt manus.

Min väninna och jag for till arkivet. Vi gick igenom materialet. Monterade ihop instrumenten. Jag prövade att mäta mig. Jag jämförde min hys nyans mot rasbiologernas färgskala. Något hände inom mig. Vad som skedde där och då är svårt att förklara. Det var en känsla inom mig som väcktes.

Någon vecka senare åkte jag själv tillbaka till arkivet. Jag ville veta mera. Vems material fanns där? Jag sökte igenom allt som låg i kartongen. Längst in i en ficka låg ett namn. Mannen som ägt instrumenten hade varit med på en expedition i norra Sverige 1923. Det berör mig djupt och det griper tag i mig. Min svärfar blev mätt och fotograferad 1923. Instrumenten som bara hade varit märkliga instrument för mig tidigare fick nu en större laddning. Kanske var det så att min svärfar hade blivit mätt med just dessa instrument. Jag vet inte och kan bara spekulera. Svar finns inte.

Det har varit tungt och mödosamt arbete så att jag har under tid lagt undan rasbiologin helt för att samla kraft och mod för att kunna gå vidare. Men jag har inte släppt det.

Vad jag vill

Rasbiologin är en vetenskap sprungen ur det koloniala tänkandet. En vetenskap som saknar vetenskaplig grund. Den skapades för att bekräfta de tankegångar som fanns, "vi svenskar" som de utvecklade och "de andra" som de underutvecklade. "De andra" skulle gå under på grund av sina undermåliga egenskaper som folk. Och jag tillhör gruppen "de andra". Hur har det påverkat mig och min historia? Jag vill undersöka på vilket sätt det kan ha påverkat mig så att jag i nutid bär med mig något som jag inledningsvis har kallat för ärvd sorg.

Jag vill avobjektifiera rasbiologins forskning. Jag vill lyfta fram att bakom de abstrakta siffrorna fanns det levande människor med släkt som lever idag. Jag vill lyfta upp den rasbiologiska forskningen utifrån min kulturs historia. Jag vill från att ha varit ett objekt bli ett subjekt och återerövra min historia. Med mitt konstprojekt vill jag klä på min historia med en forskares noggrannhet.

Research under årens lopp

Jag har läst de böcker som finns i ämnet. Jag har varit på Uppsala universitet och tagit del av det material som finns där. Fotografierna förvaras på Kart- och bildenheten. På Handskriftsavdelningen finns Rasbiologiska institutets dokument och dess chef, rasbiologiprofessor Herman Lundborgs privata brev arkiverade. Jag har gjort olika konstverk som jag ställt ut. På det här sättet har jag kommit i kontakt med personer som har berättat om sin historia.

Bildmaterialet är relativt stort så jag gjorde en prioritering att endast titta på Jokkmokksområdet. I början var jag mycket osäker på vad jag ville göra med materialet. Jag ville se på det. Jag ville titta på hur människorna såg ut. Titta på deras ögon om det gick att avläsa något i deras ansikten.

Mitt första besök på Carolina Rediviva

Jag kan fortfarande frammana känslan jag hade första gången jag gick till arkivet vid Carolina Rediviva, Uppsala universitets bibliotek.

Jag hade tagit tåget från Murjek mot Uppsala. Jag sov rätt dåligt för jag var nervös. Jag visste ju inte vad jag hade att vänta. Jag hade pratat med personer som varit nere på arkivet och de hade ju berättat för mig. Så på sätt och vis visste jag, men hur skulle min reaktion bli?

När jag gick uppför backen mot biblioteket och slottet fick jag den där flashback-känslan som jag ibland får. Förståelsen för min skoltid. Jag och fler med mig tyckte att historielektionerna var onödiga. Varför skulle vi lära oss om Sveriges gamla kungar? Vad hade jag för glädje av dessa gamla gubbar? När jag kommer till städer som Uppsala kan jag känna historiens vingslag och förstå att det ses som viktigt. Men för mig i Jokkmokk , långt bortom makten och dess symboler, så fanns det liten förståelse för kungarna och slagen i Sverige.

Jag kommer ihåg när vi i tredje klass läste om Jokkmokks kommun. Vi använde oss av boken Jokkmokk av Lars Rask. Den boken stal jag från skolan och läste den många gånger under min skoltid. Det kapitel jag läste mest var det om samer. Om och om igen. Det var som ett bevis för att min historia fanns.

När jag står nedanför trappen till Carolina Rediviva så förstår jag återigen min historieläsning. Dörrarna är gigantiska, vackert utsnidade och med mässingshandtag som är nött av många års användning. Trappstegen har fått gropar av många års trampande. Här har även Herman Lundborg gått. Jag går i hans fotspår och jag ska till arkivet och söka. Jag vet inte efter vad.

När jag kom till Kart- och bildenheten och såg de förbeställda albumen på bordet kände jag fjärilarna i magen. Med vita handskar på händerna bläddrade jag i album efter album. Jag känner mig lätt yr och illamående. Vad söker jag efter? Och varför? Varför är jag överhuvudtaget här?

I källaren finns det fotografiska materialet kvar för allmän beskådan. Det är många album noga sorterade efter ras, område och kön. Det är fotografier på människor både med och utan kläder. Det finns även album med byggnader. Bilderna är rent dokumentärt unika.

Fotografierna på Kart- och bildenheten

Dessa bekanta ansikten som jag har framför mig. Jag känner dem inte, men jag kan känna igen deras drag. Jag blir förundrad över mig själv. Jag studerar bilderna noggrant. För det är bra bilder. De är tagna med storformatskameror. Negativen var säkert minst 4 x 5 tum så detaljrikedomen på bilderna är enorm. Jag ser utan problem hur koltarna ser ut. Jag ritar av kragar, detaljer, studerar sliehppá, barmkläde, och ávve, bälte. Det här beteendet hos mig själv reagerar jag starkt emot. Men jag kan inte låta bli. Jag är intresserad av att sy koltar.

Jag känner mig väldigt ambivalent till materialet.

Jag tittar och gissar: Är det familjen Tuolja, Kuoljok, Husi eller Pirak? Numren under varje bild avslöjar ingenting. De är utan identitet, tänker jag. Det är inte sant, det vet jag, men när jag ser uppställningen i albumen känns personerna på bilderna så avidentifierade. Det gör ont att se. Så kommer jag till de största albumen och där finns de. Bilderna på de nakna pojkarna, flickorna, männen och kvinnorna. Jag känner en sådan djup fundamental känsla. Den känns i magen, det bränner bakom ögonlocken, ormen runt ryggraden kramar runt hårt. Jag slår igen albumet och går därifrån. Varför gör det så ont? Jag tar med mig frågan och återkommer till den.

Efter mitt första besök blev jag nyfiken och ville veta, vilka personer var det på fotografierna? Jag beställde hem bilder på yngre samer i lulesamiska koltar, alltså personer från Jokkmokksområdet. Jag beställde också nakenfotografier på en del av barnen. Jag ville visa dem för en dam som är gammal med ett enormt minne. Jag fick porträttbilderna men inte fotografierna på de nakna barnen. Så här i efterhand är jag glad för det.

Utan samiskt motstånd

Jag försökte hitta svaret på om det fanns ett samiskt motstånd. Var det någon som tyckte detta var fel? Jag talade med olika människor som jag träffade. En del ringde jag upp för att fråga om de hört eller läst något om det. Jag fick inga riktigt bra svar.

Jag läste en del artiklar i Samefolket. Inte där heller hittade jag någon kritisk röst till de rasbiologiska mätningarna. Snarare så uppmuntrade chefredaktören samer att ställa sig till forskningens förfogande.

Så jag beslutar mig för att gå igenom institutets skriftliga material också. Jag sökte igenom korrespondens både till och från rasbiologiska institutet. Jag söker brev från eller till samer. Det finns några. Jag läser dem. Där finner jag inte vad jag söker. Det handlar ofta om praktiska frågor. Någon vill ha medicin, de frågar hur professorn mår, tackar för senast. Jag läser årsberättelserna.

Jag fick en rätt klar bild över vad som hänt. Vilka personer som var i rörelse under den här tiden. Men något svar om ett samiskt motstånd hittade jag inte.

Eftersom jag inte hittade det jag sökte, så bestämde jag mig för att söka i Herman Lundborgs privata brevväxling. Jag sökte efter samiska namn. Det fanns några samer som skrev till Herman Lundborg. Det är vänskapliga brev. Jag inser att Herman Lundborg blev kompis med många uppe i norr. Han tillbringade många, många månader här uppe. Det var privata brev och de ville ha medicin, köpa kåta eller annat. Herman Lundborg var gudfar till en liten flicka i Laimolahti.

Det finns inga tecken på att samerna reagerade mot att låta sig undersökas. Så jag fortsätter att söka. Där jag har hittat mest information är breven från Lundborgs hustru, Thyra. Jag känner ett visst obehag av att läsa breven. Jag kommer Herman Lundborg rätt nära. Den mannen står för en människosyn som jag inte delar. Å andra sidan så var han övertygad om att han gjorde rätt. I den tid han agerade så var han inte ensam. Sveriges regering hade instiftat Rasbiologiska institutet och han var dess chef. Många ledande personer i det svenska samhället gav sitt stöd till Lundborg och de idéer han förde fram. Man kan ju fundera på hur det kunde komma sig att de rasbiologiska föreställningarna fick ett sådant fäste i Sverige.

Herman Lundborgs liv i norr

Jag känner mig som en tjuv. Jag snokar verkligen. Jag är verkligen nyfiken på Herman Lundborg. Vem var han? Hade han barn? Hur många? Jag börjar lära känna personen som förestod institutet. Jag har motstridiga känslor mot honom. En familjefar som lämnar sin familj många månader för att vara i Lappmarken, som han säger. Vad gjorde han så långa tider där uppe och hur fick han dagarna att gå? Fiskade han? Plockade han bär? Han kan inte ha undersökt människor hela tiden. Det finns ett begränsat antal personer i Laimolahti och dess omnejd.

Jag kartlägger hans resor och förehavanden. En man som reser mycket och är hemifrån långa perioder. 1912 är han i München, 1913 är han i Svappavaara och Boden liksom 1914. Samma år far Herman till Stuttgart och i juli åker hela familjen till Kaisepakte. I många år är Lundborg i den lilla byn Laimolahti/ Laimoviken på norra sidan om Torne träsk. Från mitten av 10-talet till början på 30-talet är Lundborg på årliga resor till norra Sverige. Han stannar i månader.

Det är i breven till Thyra som jag hittar "om lapparna vore medgörliga" (brev från Thyra Lundborg till Herman Lundborg 26.08.1914). Den 22 januari 1915 skriver Thyra till sin man: "Lustigt med lappfamiljerna som kommer för att bli synade. Det vore inte illa om alla voro lika beredvilliga att låta undersöka sig."  Samma år skriver Thyra och berättar om koltarna som pojkarna har fått. Pojkarna har haft dräkterna på sig i Uppsala och någon man har tilltalat pojkarna på samiska. Puoris, puoris sade mannen och pojkarna kunde svara honom.

Det går rykten om honom. En del rykten bekräftas och andra rykten andas det om. Det skrivs inte rakt ut men mellan raderna kan man se. Det uppstår ett moraliskt dilemma för mig. Jag är inte bättre än Lundborg. Jag är som han. Jag börjar känna sympati för mannen. Jag kan förstå hans hustru. Hur jobbigt var det inte för henne att vara hemma med två pojkar?

Jag vill verkligen prata om det jag har hittat i breven. Så jag börjar söka upp forskare som jag vet har skrivit om rasbiologin. Jag får många tips. Det är många som har läst breven. I det här arbetet får jag kontakt med Maja Hagerman. Det är verkligen min välsignelse. Hon skriver om rasbiologiska institutet. Hon har fastnat för Herman Lundborg. Det är som en sten lyfts från min barm. Jag behöver inte ägna mig åt honom. Det gör någon annan. Jag har fortfarande frågor som är obesvarade, men de pockar inte på svar.

Jag hittar flera brev av forskare, ämbetsmän och präster som verkar under samma tid som Herman Lundborg i Lappland. En del av dessa har jag spårat.

Andra brevskrivare

De andra brevskrivarna är lappfogden Johan Olof Holm, systern till Johan Olof, Hilja Holm, Anna Bielke, kyrkoherden Curt Bergfors, gruvdisponenten Hjalmar Lundbohm, Ragnar Pappila, kyrkoherden Harald Grundström med flera. Den som har varit lättast att följa är Anna Bielke.

Anna Bielke får lektioner av Hilja Holm i samiska och har lärt sig mycket. Det märks på breven att Lundborg och Bielke har träffats. De har gemensamma bekanta. Bielke skriver om Lundborgs kåta i Laimoviken. Anna Bielke reser runt. Bielke berättar att hon inte längre törs bo hos lapparna.

Anna Bielke skänker gärna pengar till Lundborgs forskning men vill inte att hennes namn ska nämnas. Anna Bielke fortsätter skriva och berättar att hon bor hos Johan och Inga Pokka.

Jag har hittat brev till Anna Bielke skrivna på samiska från familjerna Poidnak och Pokka. I de breven skriver de mest om alldagliga saker. Det märks att Bielke har jobbat hårt med samiskan. Breven besvaras av Bielke på samiska. Bielke hjälper Johan Turi med hans andra bok Sámi deavsttat - samiska texter (1920).

Personliga relationer utvecklas

Efter mina resor till Uppsala har jag talat med människor. Jag har frågat vad de har hört. En del har jag sökt upp, andra har jag träffat av en slump, andra har kommit till mig för att berätta.

Jag beställde bildmaterialet från Uppsala och har visat det för mina informanter. En kunde identifiera några av personerna på bilderna. Men långt ifrån alla. Vi talade om bilderna, om hon själv hade blivit fotograferad eller mätt. Hon och hennes bror, som var på besök, nekade. Hennes bror påverkade henne. Nästa gång jag träffade henne berättade hon att hon visst träffat rasbiologerna. Jag ställde henne frågan om de någonsin frågade varför de blev undersökta? Hon tittar på mig och byter språk. Spänner ögonen i mig och ställer motfrågan: Gáhtjadit manen? Gåk? Ejma máhte dárostit. [Fråga varför? Hur? Vi kunde ju inte svenska.]

Lundborg tillbringade mycket tid i Laimolahti. Jag har talat med en del personer därifrån. De äldre i Talma har berättat om Lundborg. De har berättat att Lundborg var hemlighetsfull, men de visste vad han höll på med. Det var långt ifrån alla som hade kontakt med honom. Men med tiden måste de personliga relationerna ha utvecklats väl mellan den långväga blonda rasbiologen och samemarkens innevånare. 

Gudfadern Lundborg

Lundborg var gudfar till en liten flicka i Laimoviken. Den familjefadern har skrivit till Lundborg att antal gånger. Den här familjen har jag inte talat med. Herman Lundborgs kåtaplats minns folk i Talma. Angående kåtan så har jag fått en annan uppgift, att Herman bodde i skolkåtan. Så kan det vara, men det verkar som att Lundborg ägde den. Han har i alla fall sålt den.

När jag har visat mina verk om rasbiologin har jag ofta fått berättelser av dem som besökt min utställning. En kvinna berättade om sin far. I hans ägo fanns ett fotografi av honom och hans familj. Alla hade koltar på sig. När fotot togs var pappan ett barn. Det här fotot ville hans hustru ha framme på byrån. Varje gång hon satte fram det så försvann det tillbaka till lådan. Så höll föräldrarna på. När pappan var i 70-årsåldern berättade han varför han inte gillade fotot. Det togs den dagen rasbiologerna var i deras hem.

Jag har själv mätt mig. De måtten redovisar jag på en lista. Listan är hämtad ur "Anthropometry of the Swedish Lapps" av Sten Wahlund. En man kom på min utställning och såg sin mammas namn på listan. Han blev illa berörd. Han visste inte att hans mamma hade blivit mätt. Hon hade aldrig berättat. Hans reaktion var stark för mig.

Många jag talar med tycker att rasbiologin känns otäck. Undrar varför jag håller på.

Faster Anna

När jag beställde bilder från Kart- och bildenheten begränsade jag mig till bilder från Jokkmokksområdet. Men jag gjorde ett undantag. Det fanns ett fotografi på en mycket vacker dam med en Arjeplogs-kolt. Definitivt inte lulesamisk. Jag beställde hem den bilden för jag var säker på att denna kvinna kommer någon känna igen. Jag hade med mig bilden och visade för de äldre och för den äldre damen som har ett otroligt minne. Ingen visste vem hon var.

Av en slump blev jag flytthjälp till Elsa. Jag frågade Elsa om rasbiologin.  Hon visste ingenting, sa hon. En dag gick jag till Elsa med fotografiet av den vackra damen. Innan jag ens hade lagt fotografiet på bordet utbrast hon: Det är ju Anna siessá! Faster Anna.

Faster Anna är en person som jag har hört mycket om när jag har hjälpt Elsa med hennes flytt. Bland annat så har jag fått några knappar och en liten plåtburk som varit hennes. Anna tyckte mycket om att handarbeta. Det ser man inte minst på hennes kolt. Den är mycket vackert broderad. Jag har också sett andra vackra arbeten av Anna.

Elsa berättar att kolten kanske finns kvar, eftersom Elsas kusin Eva Rehnfeldt fick den och använde den när hon gick skola. Jag träffar henne på Konsumparkeringen här i Jokkmokk. Eva bor nere i Funäsdalen. Vi börjar prata om hennes faster Anna och kolten. Kolten finns inte kvar men klädet med broderierna har hon kvar. Om jag vill kan jag få en bit.

När jag får biten känner jag att jag vill tacka och återgälda Anna. Hon personifierar det rasbiologiska materialet för mig. Så jag börjar göra en ram till Anna och hennes foto. Jag talar med Elsa, vad tror hon? Jag visar henne materialet som jag tänker använda. Jag använder mig av ett mönster på en sliehppá som familjen Teilus har haft. Och tennbroderar hela ramen. Knapparna som jag har fått har jag också sytt dit. Det finns även någon knapp från Elsa.

Jag frågar Elsa om jag får ställa ut tavlan i Umeå. Hon är inte så bekymrad över att ställa ut den, utan över var ska den hänga sedan. Jag lämnar den frågan till henne. Hon vill att den ska hänga i det hus där Anna föddes och växte upp.

När jag visar Elsa bilden före inramningen utbrister hon: Vad snygg!

Detta är mitt sätt att återföra Anna till sitt sammanhang och sin historia.

Elsa Teilus berättelse

Elsa sade sig först inte veta någonting om rasbiologin, men när hon fick se fotografiet av hennes faster Anna började hon berätta. Hemma hos faster Anna bodde nämligen en av rasbiologerna, Anna Myrsell, när hon var i Udjta sameby för att mäta och fotografera samerna där. Elsa var då barn och blev själv mätt och fotograferad på skolan i Vaikijaur.

Jag och Elsa talade om detta flera gånger. Hon berättade och jag skrev ned det hon sade. Mellan gångerna fick hon läsa igenom det jag skrivit och ändra eller lägga till, ibland mindes hon något nytt till nästa gång. Elsas berättelse presenteras i en bok i utställningen.

Elsas berättelse är viktig för mig. Den är ett vittnesmål som ger mig en fingervisning om hur rasbiologernas undersökningar upplevdes av de som utsattes för dem. Och det är ett perspektiv som jag tycker saknas i tidigare studier av rasbiologin.

Varför gör rasbiologin ont?

Vad är det som gör så ont med rasbiologin? Det är en fråga som jag har hanterat och fortfarande hanterar. För min personliga del är det bland annat en sorg. En djup och svart känsla. Jag har inte själv blivit utsatt för mätningarna. Jag har inte heller sett några nakna fotografier på mina förfäder. Inte min áhkko eller áddjá. Det är inte en personlig fråga, utan det är en fråga om min existens och min historia som vi aldrig har talat högt om.

Det här som ett enskilt, separat tillfälle hade kanske kunnat förbises, men övergrepp på övergrepp gör att stenen till sist urholkas. Jag har valt rasbiologin. Men jag tror att jag hade känt samma sorg om jag hade valt förkristningen, tvångsförflyttningar, nomadskolans internat eller något annat.

Det går inte att ignorera att vi samer sågs som ett mindre utvecklat folk och med mindre potential att utveckla vår kultur och vårt liv. Med andra ord var vi ett folk som betraktades som mindre värda än andra. Vi var ett utdöende folk, sades det. Det är det som gör så ont med rasbiologin.

Det blir inte bättre för att jag vet att rasbiologerna också mätte svenskar. De genomförde fler mätningar på svenskar än på samer har någon uppgivit. Det är ingen som helst tröst för mig. Mätningarna gjordes för att vi var ett utdöende folk. Mätningarna genomfördes i hemmen. Inte ens hemmet var en fredad zon, utan även där kunde rasbiologerna kika in för sin forskning.

Jag vet att tiderna har förändrats, en annan politik förs idag, att jag har andra förutsättningar. Men skammen lever och den är så svår att ta på. För det gör ont. Så min djupa och svarta känsla är nog också skammen. Skammen att ha betraktats som lägre stående. Skam är en svår känsla. Den är som en stor svart orm som slingrar sig upp längs ryggraden och klämmer åt. Den är flyktig, inte så att den försvinner lätt utan för att den så fort omvandlas till något annat. Den är åtminstone för mig tung att känna. Den gör så ont och jag förvandlar den fort till sorg och ilska. Jag vill inte känna på den. Jag vill att den ska försvinna.

Jag har talat med många. Jag har frågat mig själv varför vi samer inte har talat om det här. Är det bara jag som vill veta? Det är inget öppet ämne som har stötts och blötts i det samiska officiella livet. Jag har känt mig ensam i min frågeställning. Drivkraften var först min ilska mot Herman Lundborg, sedan min nyfikenhet att veta, hur kändes det? Hur var det? En klok kvinna sa: Det är nog så här. För att överleva så har vi samer fått stänga av. Lägga locket på. Förutsättningarna för att överleva var tillräckligt hårda ändå.

En annan fråga som jag har ställt mig är: Var det en kränkning då eller är det vi som gör det till en kränkning nu? Vi lever i en annan tid. Vi har en annan historia än de som levde under rasbiologins högkonjunktur. Vi vet också vad rasbiologins studier ledde till. Så här funderar jag kring detta nu: Mötet med rasbiologerna behöver inte ha varit en kränkning just vid mättillfället. När de stod öga mot öga. Många av dem som var ute på fältet för att samla in uppgifter i sammanhanget var sjukvårdskunniga. Jag vet att flera fick mediciner av bland andra Herman Lundborg. De kan ha upplevts som hyggliga hjälpsamma människor. Alla samer blev inte fotograferade nakna. Många har bara blivit fotograferade i en porträttsvit. Hur de som var tvungna att klä av sig nakna inför främmande människor kände sig är svårt att exakt veta, men upplevelsen var nog väldigt personlig.

Jag vet inte om jag kan förklara min känsla bättre än så här.

Politiken som fördes och de beslut som togs var helt klart en kränkning av ett helt folk. Hur riktar jag min ilska mot en politik som fördes då?

Slutord

Jag står inför ett avslut på det här projektet. Men jag är övertygad om att jag kommer att fortsätta gräva i det här materialet. Det finns många frågor som är obesvarade.

För denna gång är jag färdig.

Jag känner mig ödmjuk inför denna uppgift. Den har varit svår att hantera. Jag har under årens lopp haft många uppslag och idéer hur jag ska redovisa det här materialet. Bilderna i albumen är starka dokument. Hur gör jag för att inte kränka igen? Jag har prövat många modeller. Det finns många sätt att använda sig av materialet. Jag har förkastat många av mina idéer. Är jag rädd? Ja, det är jag. Jag är rädd att jag med min forskning ska upprepa rasbiologernas arbete. Jag har också varit nära det här materialet så länge att jag känner oerhört mycket för de här personerna. Jag är inte säker på att jag kan ställa ut dem. Jag kan inte fråga dem. Så min moraliska kompass har varit min egen magkänsla.

Jag har haft många och långa samtal med intressanta människor. Dessa samtal har varit ovärderliga för mig. Jag är tacksam för att ni ville lyssna på mig och ville dela med er av era tankar. Jag vill rikta ett särskilt tack till Bildmuseet som trodde på mitt projekt och ville ställa ut det. Och till min ständiga samtalspartner, min man Nils-Henrik, jag är glad för ditt stöd.

Historien har blivit min. Nu går jag in i nytt skede för att påbörja en ny resa mot än så länge okänt mål.

Jokkmokk den 5 december 2013
Katarina Pirak Sikku