Fotoserier i utställningen

Dayanita Singh / En fotografs äventyr visas på bildmuseet 14 oktober 2012 - 13 januari 2013. Här följer en kort presentation av de fotografiska serier som ingår i utställningen.

Myself Mona Ahmed (1990-2000)

1989 fick Dayanita Singh i uppdrag av London Times att skildra hijras i Indien, ett tredje kön utan juridiska rättigheter. Det var här hon mötte Mona Ahmed som blev hennes modell, vän och förtrogna under många år. Även om Mona till en början gick med på att fotograferas så ändrade hon senare sitt beslut av rädsla för hur hennes familj skulle reagera på bilderna - och hon bad Dayanita att ge henne filmen för att förstöra den. Det gjorde hon men fortsatte ändå att följa Mona under tretton år och publicerade slutligen bilderna i samarbete med Mona i boken Myself Mona Ahmed.  Boken innehåller fotografier och en självbiografisk text skriven av Mona som blandar verklighet och fiktion i form av hennes korrespondens med bokens schweiziske förläggare.

I am as I am (1999)

I am as I am markerar Dayanita Singhs övergång från fotojournalistik till ett mer personligt förhållningssätt till fotografi. I am as I am skildrar livet i en ashram i Benares; en hinduisk klostermiljö där dagarna ägnas åt studier, meditation, lek och arbete. Flickorna som hon avbildat går inte utanför sitt ashram förrän de uppnått den ålder när de bestämmer sig för om de vill stanna och leva resten av livet i försakelse av den materiella världen.

Benares har blivit en ikon för det hinduiska Indien. Staden är känd som pilgrimsmål och för de religiösa likbränningar som äger rum på stränderna längs Ganges. Men det tema som Dayanita Singh väljer att fotografera visar ett annat Benares, en privat och skyddad miljö som står i skarp kontrast till stadens offentliga karaktär, en kvinnlig ashram, en paradox i sig, en avskalad och avklarnad miljö som hon är personligen bekant med. En av hennes mest kända bilder ingår i denna serie. Den visar en flicka som verkar sväva, flyta viktlös i luften.

Ladies of Calcutta (1997-2002)
Bombay Portraits (2002)
Allahabad Series (2000)

Efter att under några år ha dokumenterat fattigdomen i sitt hemland övergick Dayanita Singh till att fotografera den värld som hon själv kom ifrån, Indiens välbeställda medelklass. På eget initiativ och ibland på uppdrag började hon fotografera vänner och vänners vänner och skapade så ett porträtt av ett annat samhälle. Hon ger oss tillträde till en sluten värld som präglas av tät familjesammanhållning. Människorna framställs som de själva vill se sig, i sina utsökt inredda hem, omgivna av sina ägodelar. Men det outsagda säger mer än det tydligt uttalade. Stämningar, relationer och känslor förmedlas i en ögonblicksbild. Kultur, tradition och ålder antyds genom kvinnornas sätt att posera, de kläder de bär, hur de bär sina kläder, hur de möblerat sina rum och bilderna på väggarna.

Vid en viss tidpunkt i arbetet insåg hon att även utan människor var rummen befolkade, befolkade av tidigare generationer. Hon började porträttera interiörer utan människor men med spår av dem som en gång levt där.

"I realized that I could make portraits without a person in it. I started to make photographs of spaces witout human beings, yet peopled by the unseen generations who had lived there before. Very soon I was consumed by this seeming emptiness: beds of those who had passed away, but that were still made everyday, beds turned into shrines with photos and sandals on them, and of course the beds of the living, but without their physical presence."

Dayanita Singh började fotografera sina vänner i Bombay och Calcutta. När utställningen med dessa verk öppnade i Calcutta på Stephen Court i januari 2008 samlades vänner och bekanta. Som tack för att de öppnat sina hem för henne lät hon de som medverkat ta med sig sina porträtt från utställningen tills utställningsrummet var helt tömt. Boken Privacy utgör en inledande fas i detta mångåriga projekt.

Intrior Landscapes (2005)

Interior Landscapes är ett projekt som Dayanita Singh utvecklat i dialog med vännen och författaren Aveek Sen i Calcutta. Hon hade just avslutat en utställning med landskapsfotografier men upplevde att något saknades. Tjugo år tidigare hade hon fotograferat patienter på en psykiatrisk vårdavdelning men beslutat att inte använda bilderna därför att hon upplevde dem som alltför utlämnande. Nu kombinerade hon de två fotoserierna och skapade så en ny berättelse.

Go Away Closer (2007)

Go Away Closer är en novell utan ord. Den uppehåller sig vid en rad motsatspar: intimitet och avskildhet, närvaro och frånvaro, verklighet och dröm. Dayanita Singh omfamnar dessa paradoxer och låter betraktaren läsa in sin egen livshistoria. Hon gör också en koppling mellan personliga förluster och en kollektiv sorg, en sorg som också kommer ur förlorade traditioner i spåren av ett samhälle i förändring.

Hon beskriver Go Away Closer som en avgörande vändpunkt för henne. Serien markerar en rörelse bort från dokumentärfotografin. För första gången arbetade hon med ett projekt utan dokumentära ambitioner, som i stället utgick ifrån en känsla. En utgångspunkt för serien var fotografiet med flickan på sängen som hos henne väckte känslor av uppbrott, minnen och saknad - stämningslägen som inte kan definieras som specifikt indiska. Dayanita Singh insåg att hon var författaren som kontrollerade berättelsen och att språket, fotografiet, var ett universellt språk som också var hennes.

Sent a Letter (2008)

Under några år har Dayanita Singh skapat fotografiska dagböcker från sina resor i Indien. Varje bok är gjord med en speciell person i åtanke, antingen någon som hon gjort resan tillsammans med eller någon som funnits med henne i tanken under hennes resor på egen hand. Dagböckerna finns i två handgjorda kopior, en som hon själv behållit (hon kallar serien sitt köksmuseum) och en för den vän som den gjordes för.

Publikationen Sent a Letter i form av en tygklädd box, omfattar sju av dessa dagböcker samt ett fotografi som Dayanita Singhs mor, Nony Singh, tagit under dotterns uppväxt. Böckerna har dragspelsformat och kan vikas ut som en utställning i miniatyr eller som ett bärbart museum.

Blue Book (2009)

Blue Book, Dayanita Singhs första projekt med färgfotografi, möter vi ett industrilandskap och interiörer från industribyggnader. Alla bilder är tagna efter solnedgången, i skymningsljus när färgerna skiftar. Men den blå tonen är ett resultat av dagsljusfilmens begräsningar, hon använder sig av filmens reaktion på färgtemperatur och ljus. Blue Book markerar en rörelse mot färg som fiktion snarare än fakta och en frihet från dokumentär realism. Fram till Blue Book hade Dayanita Singh inte fotograferat i färg eftersom hon velat undvika standardbilden av Indien, ett land med för många färger som hon uttrycker det.

I bokform består Blue Book av tjugotre vykort, vilket ger läsaren möjlighet att antingen behålla boken eller fullfölja bokens andra syfte; att skicka fotografierna som vykort.

Dream Villa (2010)

Dream Villa utforskar Dayanita Singh hur natten förvandlar det som i dagsljus är välbekant till något främmande och oroande. Fotografierna saknar nästan helt mänsklig närvaro. I stället står tomma, ödsliga, tysta och anonyma platser i fokus, platser för dramatiskt spel mellan ljus och skugga. Men Dream Villabeskriver inte någon specifik plats, fotografierna är tagna över hela Indien och det är svårt att identifiera dem. Dessa nattliga landskap existerar lika mycket i konstnärens fantasi som i den verkliga världen. Dagsljusfilm använd på natten återger färger på ett annat sätt än när den används i dagsljus. I Dream Villa ställs natthimlens ljus mot det artificiella ljuset och bilderna är experimentella och förtätade, nästan filmiska.

House of Love (2011)

Titeln House of Love refererar till Taj Mahal, det ikoniska monumentet som kejsaren Shah Jahan lätt uppföra över en älskad hustru. Dayanita Singh erbjuder betraktaren att drömma om nya betydelser genom de berättelser hennes bilder framkallar. Boken House of Love är en fotografisk fantasi i form av nio korta berättelser. I nära samarbete med författaren Aveek Sen, vars prosa utgör en egen resa, utforskar Dayanita Singh förhållandet mellan fotografi, minne och skrivande. House of Love strävar efter att utplåna gränserna mellan fotobok och litterär fiktion. Det är en bok vars bilder kräver att bli lästa, inte bara sedda, och vars texter skapar sina egna sinnliga världar.

File Room (2011)

File Room är en hyllning till papperet i en tid när vi digitaliserar information och kunskap. Som analog fotograf och bokmakare har Dayanita Singh ett speciellt förhållande till papper; ett material som har stor betydelse för bevarandet av bilder och texter men som också, som i File Room, kan representera kaos och förgänglighet i en byråkratisk labyrint. De ändlösa raderna av mappar i indiska domstolar, kommunkontor, statliga arkiv och andra institutioner som innehåller register över mänskliga data, utgör monument över kunskapens och minnets konst. De har sin egen atmosfär och arkitektur. File Room är ett arkiv över arkiv, ett projekt som reflekterar över papperet som symbol för ett samhälles försök att minnas.

Museum of Innocence (2011)

Fotoserien Museum of Innocence refererar till nobelpristagaren Orhan Pamuks roman med samma namn. Pamuks bok handlar om ett Turkiet där gamla traditioner överges till följd av en våldsam modernisering. I romanen skildras hur huvudpersonen Kemal, besatt av sin omöjliga kärlek till Füsun, outtröttligt samlar varje föremål som hon rört vid och skapar ett museum till hennes minne. I Dayanita Singhs fotografiska version av Museum of Innocence finns också en text som återger ett tänkt samtal mellan henne och Kemal kring samlande, passion och kärlekens leda.